Innehållsförteckning

Ursäkt #32

Men… du leker Gud

#1

Icke-mänskliga djur fortplantar sig, så varför kan inte vi fortplanta oss? Det är en naturlig del av livet.

Denna ursäkt hävdar att faktumet att icke-mänskliga djur (från och med nu, djur) ägnar sig åt reproduktion, så är det därför moraliskt försvarbart för människor, som också är djur, att också ägna sig åt reproduktion. Med andra ord, om djur ägnar sig åt beteende X, så är beteende X moraliskt försvarbart för människor att ägna sig åt.

Den svaga länken med denna sorts argumentation är att djur ägnar sig åt en massa beteenden, exempelvis barnamord och våldtäkt, som den överväldigande majoriteten av människor fördömer. Givet faktumet att djur ägnar sig åt beteenden som bedöms som både acceptabelt, som exempelvis samarbete och omtänksamhet, och oacceptabla sådana som ovan nämnts, i människokontext, så kan vi inte använda dessa som en pålitlig standard när det kommer till moralen i mänskligt beteende.

Genom att plocka ut specifika djurbeteenden och använda dessa som rättfärdigande för våra handlingar medan vi samtidigt ignorerar andra djurbeteenden som vi fördömer, så gör vi oss skyldiga till det så kallade “cherry picking”-argumentationsfelet. Faktum är, givet att vi kan särskilja olika djurbeteenden i vad som är acceptabelt och oacceptabelt i mänsklig kontext, så har vi helt uppenbarligen någon annan etisk standard när vi bedömer mänskligt beteende, så varför inte använda den standarden istället?

I faktumet att fortplantning är naturligt så har argumentet samma brist. Det är mycket riktigt naturligt att fortplanta sig, men bara för att något är naturligt så är det inte moraliskt försvarbart. I naturen så finner vi fenomen som vi betraktar som bra (solidaritet, samarbete, medkänsla) och dåliga (barnamord, våldtäkt, att äta någon levande) att sätta i en mänsklig kontext, så vi kan därför inte använda faktumet att något är naturligt för att bevisa att det är varken gott eller ont; detta är känt som “appeal to nature”-argumentationsfelet.

#2

Om vi inte fortsätter att fortplanta oss så kommer mänskligheten på sikt att utrotas. Vi måste därför fortplanta oss för att bevara vår art!

När denna ursäkt kommer upp så måste du vara beredd på att diskussionen kan ta ett sidospår. Frågan i konversationen blir nu “är det etiskt att låta mänskligheten utrotas?”

Det är en intressant diskussion huruvida det är etiskt för mänskligheten att utrotas utan att ha i åtanke följderna för vilda djur. Det är dock troligen bäst att enbart tampas med frågan om mänsklig utrotning den här gången.

Vanligtvis när någon motsätter sig utrotning så utgår denne från ett kollektivistiskt, sentimentalt perspektiv, och inte ett rationellt sådant. Oftast så låter det ungefär “Vi kan inte låta mänskligheten dö ut, för det finns vissa egenskaper som människan besitter som betyder att de borde finnas kvar, även om det innebär att enstaka människor offrar något”. Som vi sett genom historien så har prioriterandet av gruppintresset över individens intresse lett till enorma moraliska förkastligheter, och det krävs inte mycket fantasi för att gissa hur det må utspelas i detta fall. För att driva konversationen framåt så bör du fråga “Varför måste människan existera?” och “Om utrotning skedde till följd av enskilda människors val att inte fortplanta sig, vad skulle vara så fel med det?”

Dessa diskussioner är intressanta att ha, men i slutändan så är det bäst att föra diskussionen tillbaka till vad din konversationspartner har kontroll över: sitt eget beteende.

#3

Alla andra kommer dock fortsätta att fortplanta sig, så att jag avstår hade inte gett effekt; jag kan lika gärna fortplanta mig också.

Givetvis är det så att en enskild persons val att inte fortplanta sig inte nämnvärt påverkar den totala summan av nya människor till världen. Dock bör sägas, att huruvida en handling är etisk eller ej beror inte på dess popularitet, och vi är inte ansvariga för vad andra gör, vi är ansvariga för vad vi själva gör oavsett vad andra gör. Om vi följer detta resonemang och även väljer att acceptera det, hade det även rättfärdigat slakten av icke-mänskliga djur för mat: “Jag kan lika gärna fortsätta betala för slakt av djur att äta för att alla andra gör det; att jag slutar hade inte inte reducerat antalet slaktade djur ändå”. Ser du något problem?

Detta argument ämnar till att frigöra allt moraliskt ansvar från den enskilde enbart med hänsyn till att människor runt omkring en ägnar sig åt en handling. Vi måste komma ihåg att ifall vi väljer att “blandas in i normen” så är det inte bara oss själva vi påverkar med vår moraliska apati; våra handlingar påverkar andra, även om vi sticker huvudet i sanden i frågan om konsekvenserna så förändrar det inte den skada som utdelas till andra. Du kan visserligen ignorera verkligheten, men du kan inte ignorera konsekvenserna av att ha ignorerat verkligheten.

Människan påstår sig vara den art som kan skilja rätt från fel bättre än andra arter - den mest intelligenta arten - och trots det så finner vi människor som istället för att vilja ta itu med ett problem väljer att bortförklara sin medverkan till problemet genom att belysa att andra människor gör det också. Om detta inte är ett moraliskt misslyckande så vet jag inte vad som hade varit det.

#4

Vi har könsorgan av en anledning; det är meningen att vi skall fortplanta oss.

Faktumet att vi har möjligheten att fortplanta oss säger oss ingenting om huruvida vi faktiskt bör fortplanta oss. Vår anatomi förser oss med möjligheten att utföra en rad olika handlingar som vi hade betraktat som moraliskt förkastligt; sannerligen bör vi tänka utöver våra möjligheter, och istället fundera på huruvida det är rätt att göra det?

Vissa må säga “Könsorganet är speciellt eftersom att det bara har ett syfte, medan andra kroppsdelar kan användas för en massa olika saker. Därför så måste vi använda de för detta ändamål”. Återigen så gäller samma princip; oavsett om ett organ har en eller flera funktioner, så är vi på intet sätt tvungna att nyttja dess funktion. Den eller de kan helt enkelt förbli oanvända.

De flesta erkänner att det finns åtminstone vissa omständigheter vari det hade varit oetiskt att fortplanta sig: om barnet hade haft en allvarlig genetisk sjukdom som hade resulterat i ett kort liv av intensivt lidande. Denna insikt, att det faktiskt finns omständigheter var vi borde avstå från att fortplanta oss, bevisar att enbart förmågan att fortplanta oss inte rättfärdigar fortplantningen i sig. Om vi hade accepterat argumentet att fortplantning rättfärdigas för att vi “har könsorgan av en anledning” så hade alla födslar varit rättfärdigade; inklusive de som resulterar i en avkomma som lever ett ovärdigt liv (även med en natalists mått mätt).

#5

Min religion säger att det är okej att fortplanta sig.

Många människor har starka religiösa övertygelser, och många av dessa människor tror att enbart för att de har dessa övertygelser så har de på något vis rätt att kontrollera andra. Detta är en väldigt farlig utgångspunkt, en som många av de som förespråkar den hade avfärdat efter lite reflektion (eller vänt sig till s.k. “special pleading”).

Om vi accepterar att vi kan göra något mot någon annan för att vår religion säger så, så måste vi därför i konsekvensens namn acceptera att andra kan göra något mot oss för att deras religion tillåter det. Vissa människor menar exempelvis att de borde ges rätten att avrätta homosexuella för att homosexualitet är förbjudet i deras religion, men hade dessa människor accepterat ifall någon annan menade att de borde ges rätten att avrätta homofober (med andra ord dem) för att homofobi är förbjudet i deras religion? Förmodligen inte. De flesta är överens om att när vi inser att denna ursäkt går åt båda hållen så blir den mindre attraktiv att framföra.

När någon fortplantar sig så gör de något som involverar någon annan, och religiös övertygelse - som vi kommit fram till - är inte ett giltigt moraliskt rättfärdigande. Dessutom så är det irrelevant huruvida handlingen som berör någon annan är något som du själv hade varit okej med ifall det hände dig själv, för någon annan hade mycket väl kunnat inte vara okej med det. Fortplantning, speciellt ifall natalisten köper konceptet om helvetet, är att sätta någon annan i skottlinjen. Huruvida någon hade velat ta denna risk själv är således irrelevant, deras religion ger dem inte tillåtelse att ta denna risk åt någon annan.

#6

Om vi slutar fortplanta oss, vem skall då ta hand om den sista generationen? Vi behöver en generation för att ta hand om den nästa.

Detta är en intressant ursäkt. Samtidigt som den inte rättfärdigar fortplantning, så belyser den ett genuint problem som behöver bemötas.

Först och främst, varför rättfärdigar det inte fortplantning? Att försätta någon till existens enbart så att de kan fylla ett syfte, för att de är användbara på något vis, är något som till och med natalister för det mesta hade tagit avstånd ifrån. Ifall vi godkänner detta tankemönster så hade det varit rättfärdigat att sätta varelser i existens för andra syften, så länge det leder till en förbättring för redan existerande. Detta kan leda till en hel del moraliskt ifrågasättbara handlingar. Hade vi haft rätt i att sätta människor i existens med syfte att fylla våra fabriker och åkrar, så att vi själva kan upprätthålla vår levnadsstandard? De flesta ärliga människor hade insett att detta inte hade varit rättfärdigat, och att vi istället borde erkänna att livet inte är en perfekt situation, att vi måste hantera motgångar (som att bli gammal) så gott vi kan, men att detta inte betyder att vi kan sätta nya varelser i existens för att lösa våra egna problem. Barn är inte slavar till för att tillfredsställa andras behov.

Notering: Ett undantag till denna regel där det kan argumenteras för att det är moraliskt försvarbart, är den om att upprätthålla mänskligheten i syfte att åtgärda vilda djurs lidande. En viktig skillnad mellan denna situation och att “ta hand om de äldre” är att den föreslagna lösningen på problemet inte samtidigt är själva roten på problemet - medan att fortplanta sig i syfte att hjälpa andra människor är det.

Åter till utmaningen att ta hand om de äldre i vad som hade varit den sista generationen. Ärligt talat så finns det ingen perfekt lösning som vi känner till i dagsläget. Det kan med rimlighet antas att när vi stänger ner system som understödjer fortplantning, så kommer fler människor att röra sig in i system som upprätthåller liv, eller utforska möjligheter för människor att ta sig ur det. Det är en backe som vi måste gå upp för, vi måste organisera samhället på ett sätt som kan upprätthålla sig självt så mycket som möjligt trots att det krymper. Kanske lyckas vi inte finna en perfekt lösning.

#7

Det finns så mycket lidande i världen, att jag skaffar barn har ingen effekt på det stora hela.

Vad denna ursäkt hävdar är att just för att den totala mängden lidande i världen är så stor, så är deras bidrag till det inte tillräckligt stor för att de själva skall göra “uppoffringar” av njutande och uppfyllelse i deras eget liv; lidandet som de må orsaka är blott “en droppe i havet”.

Hur som helst, vad detta argument rättfärdigar, sannolikt omedvetet hos dess framförare, att praktiskt taget all individuell odygd kan utföras, för att samtliga är “en droppe i havet”. Exempelvis så hade samma argument kunnat användas av någon för att rättfärdiga att de bränt ner någons hus utan anledning mer än för skojs skull. Det hade faktiskt varit så att lidandet som resulterat av att huset brinner ner ändå är en droppe i havet i jämförelse med helheten av allt lidande, men detta rättfärdigar inte den individuella handlingen. Detta argument försöker att koppla bort någon från dennes personliga ansvar att rimligen avstå från att skada andra.

Noteras bör även att den enskildes handling, i fallet om att ha barn men inte enbart om det, kan resultera i en omfattande mängd lidande och orättvisa. Om vi tar exemplet om att skaffa barn så skaffar du inte bara det barnet, du öppnar potentiellt upp dörren för hundratals (kanske fler) generationer; detta bör icke sopas under mattan.

#8

Mitt barn hade kunnat finna botemedlet till cancer eller åstadkomma något annat stort.

Det finns flera sätt att bemöta denna ursäkt:

  • Detta barn hade blivit till för att lösa ett problem som i sig självt är ett resultat av existens. Att tillsätta människor i existens för att lösa ett problem som orsakats av existerande människor blir som att att bära in torrt trä i ett brinnande hus. Barnet i fråga har mycket större sannolikhet att lida av cancer själva, än vad den har att bli den som botar cancer. Istället för att pumpa in fler människor i en värld fylld av dessa problem, varför inte fokusera mer på att låsa upp potentialen hos redan existerande människor? Vi försöker praktiskt taget att göra allt i vår makt för att minimera den skada som någon stöter på, samtidigt som vi är de som utsätter de för risker till att börja med. Varför inte bara avstå från att utsätta de för risker?

  • Barnet hade kunnat hitta botemedlet till cancer - även fast chanserna är knappa - men det hade också kunnat utvecklas till en seriemördare, eller till att begå ett terrorattentat. Ingen tänker någonsin på detta när de sätter någon i existens. När denna ursäkt framskrider så är det ofta under narrativet att “mitt barn skulle kunna bota cancer, och ifall de inte lyckas så spelar det ingen roll”. Men så är inte fallet, de hade kunnat begå goda handlingar, och de skulle även kunna begå fruktansvärda handlingar, det handlar inte om att de “kan bota cancer eller inte”, det är snarare “de hade kunnat bota cancer eller styra ett flygplan in i en byggnad, eller bli en bedragare” och så vidare. Detta svar är inte mycket till fullträff, utan snarare ett sätt att rubba på den naivitet som personens tankar präglas av.

  • Låt oss anta att denna person kan bistå med förutsättningarna för deras barn att bota cancer. Varför inte adoptera? Det finns i dagsläget miljontals unga människor i livet som inte uppfyller sin potential på grund av brist på möjligheter eller resurser. Istället för att skapa en helt ny människa, adoptera en som redan existerar.

#9

Jag behöver en familj att hjälpa mig när jag är gammal, annars så kommer jag att bli ensam och lida av brist på stöd.

Människor som använder denna ursäkt förtjänar empati. Det är sant, ingen av oss bad om att vara här, ingen av oss samtyckte till bördan av att leva som gammal, och till den ensamhet som ofta kommer därtill. Detta är dock ingen anledning att sätta nya människor i existens.

Varför rättfärdigar det inte fortplantning? Att sätta någon i existens enbart så att de kan uppfylla ett syfte, för att de är användbara, är något som till och med natalister för det mesta hade tagit avstånd ifrån. Om vi skulle följa denna logik så hade vi varit okej med att tillsätta varelser i existens för andra syften så länge det leder till en förbättring hos de redan existerande. Hade vi då haft rätten att föda folk in i existens så att de kan fylla fabrikerna, för att upprätthålla vår levnadsstandard? De flesta ärliga människor hade insett att detta inte hade varit försvarbart. Barn är inte slavar för att tillgodose andra.

Istället så borde vi inse att livet inte är en perfekt situation, och istället fokusera på att finna och bygga andra sätt att tillgodose dessa behov, på sätt som inte utnyttjar:

  • Bygg tillhörighet med andra i din ålder så att du kan dela erfarenheten med dem när du blir gammal.

  • Hitta en existerande institution som ger samhörighet/vård till äldre människor.

  • Adoptera ett icke-mänskligt djur av omtänksamhet inför dess utsatta situation och behov, och uppskatta en bonus i form av en kompanjon som du kan finna tröst hos.

  • Adoptera en människa, av omtänksamhet för dennes utsatta situation och behov. I framtiden så kan personen välja att ge tillbaka och visa omtanke för dina behov.

#10

Att ha barn är allt jag vill ha i livet, utan barn så är mitt liv meningslöst.

Denna ursäkt kommer från ett mycket förståeligt håll. Människor, precis som alla andra kännande varelser, har en inbyggd drift att fortplanta sig. Många människor baserar sina liv kring denna biologiska drift att fortplanta sig, och lever sedan som en del i en (biologisk) familj. Detta förändrar dock inte etiken kring fortplantning.

Det är förmodligen först värt att poängtera att det inte är speciellt hälsosamt att lägga ditt livs mening i händerna på någon annan, oavsett om de existerar eller ej. För den överväldigande majoriteten av människor så är det troligtvis gynnsamt att vara självgående (inte vara beroende av andras handlingar) i var de finner sin mening. Bara för att någon drar mening från något så innebär det inte att de har rätt att göra vad som helst mot andra. Till exempel (dock ett väldigt extremt sådant), seriemördare kan finna enorm mening i att ha ihjäl sina offer, men ingen hade använt denna känsla av mening för att rättfärdiga den begångna handlingen.

Nu när det är ur vägen, förespråkaren av denna ursäkt behöver inte bli helt utan, det finns alternativ. Ett uppenbart sådant är adoption. Det finns miljontals föräldralösa barn runtom i hela världen, att adoptera och uppfostra ett hade gett nästan precis samma källa till mening. Det bör tilläggas att adoption bör ses utifrån behoven hos de adopterade, inte den tillfredsställelse som den som adopterar får. Ett annat alternativ är att hitta en stark samhörighet eller en sak som du brinner för. Att ha en samhörighet runt omkring sig, eller en idé att propagera kan hjälpa att hålla tillbaka eller till och med radera ett “behov” att fortplanta sig, eftersom att du kan dra mening från de interaktioner och relationer du har med din grupp, eller de framgångar som du skördar för din sak.

#11

Jag kan ge mina barn ett bra liv med relativt lite lidande, så det är okej att ha dem.

Låt oss anta att förespråkaren av denna ursäkt bor i ett fint område, skyddad från de smärtor som präglar de flesta människors (och icke-mänskliga djurs) existens. Även om någon skall försätta någon in i en existens präglad av relativt välstånd så finns det ingen praktisk omständighet i världen som kan garantera att ett liv kommer att bli värt att leva. Som det ser ut i samtiden av vår existens så finns alltid risken att någon förs in i en värld som för dem inte är värd att leva i. Vad säger du om människor som föds in i extrem depression? Vad säger du om de som föds med en kronisk sjukdom - eller smittas av en sådan i ett tidigt skede i livet - som orsakar de oerhört lidande? Välstånd må reducera viss risk, men det kan inte eliminera den. Oavsett hur liten risken är att dessa saker händer, om det finns en risk att deras liv inte är värt att leva och att det är onödigt att bringa dessa in i existens, så är det inte någon annans rätt att ta denna risken åt dem, speciellt när det inte finns något att vinna på att ta den risken (de gynnas inte av att komma till existens, eftersom att de inte har något intresse av att existera).

Livet är en simpel serie av behov - varav många vi är dåligt utrustade att tillgodose - som vi måste bemöta för att hålla bort ohälsa. Det är helt ologiskt att skapa behov som inte behöver existera, speciellt när vi bara kan bemöta dessa behov på ett ineffektivt sätt.

Denna ursäkt exkluderar dessutom andras handlingars effekt på någons välmående. Denna värld är full av våldtäktsmän, mördare, terrorister, med mera. Att tvinga någon in i existens är att lättsamt kasta tärningen i hopp om att allt går vägen. Dessutom så skulle de kunna bli källan till lidande för andra, vad hindrar de från att bli nästa skolskjutare eller serievåldtäktsman?

#12

Så småningom så kommer vi att innovera lidande ur vår existens. Sedan så är det inga problem, inte sant?

Visst, en dag så kanske människan uppfinner ett sätt att eliminera lidande från vår existens, men detta är inte en anledning till att sätta nya varelser i existens.

Först och främst, vi vet inte om vi någonsin kommer att lyckas innovera bort lidandet ur existensen, eller om det ens är möjligt; men för argumentationens skull så antar vi att vi kunde det. Varför skulle vi lägga enorma mängder energi (vilket denna bedrift oundvikligen hade krävt) åt att eliminera lidandet hos framtida varelser som inte ens existerar? Deras lidande hade enbart existerat ifall de själva gjorde det. Det blir löjligt att sätta personer i existens - där vi även sätter de i fara - och sedan försöka eliminera skadan de åstadkommer, när vi bara kan avstå från att sätta dem i faran från första början. Det verkar mer logiskt, och etiskt, att inte sätta nya liv i existens och använda den energi vi hade använt åt att eliminera deras lidande, åt att eliminera lidandet som de redan existerande upplever.

Återigen, om vi antar att vi kan eliminera lidande i framtiden och att vi bör ägna oss åt det, så ignorerar vi fullständigt det faktum att det kommer flera generationer mellan nuet och den tidspunkten. Dessa generationer, som troligtvis omfattar miljarder människor, kommer att äntra existensen med syfte att få oss till den punkten, och de kommer att försättas i fara. Var det rättvist för människor att tvingas in i existens i medeltidens England så att vi nu kan uppskatta smartphones och TV? Vilka är vi att sätta någon i fara för att eliminera lidandet för generationer som inte ens existerar (när deras existens är det som skapat faran från första början). Vi sätter kännande varelser i fara för att lösa ett problem som inte ens behöver existera.

#13

Vi har alltid fortplantat oss. Det är normalt, och har alltid varit det.

Vi har mycket riktigt alltid fortplantat oss, men betyder detta faktum att vi om vi gjort något dumt, så har vi rätt att fortsätta göra det? Bara för att vi alltid gjort något så betyder det inte att det är en etisk sak att göra, eller att fortsätta göra. Exempelvis så har vi alltid haft ihjäl varandra på grund av bagateller, men den överväldigande majoriteten av människor hade inte använt det faktum att vi haft ihjäl varandra på grund av bagateller för att rättfärdiga att vi än idag har ihjäl varandra på grund av bagateller.

Till poängen att fortplantning är normalt: Det stämmer. Dock bör tilläggas att bara för att något är normaliserat i samhället, och att avstå kanske resulterar i socialt stigma, så betyder det inte att det är det moraliska valet. Att göra som andra gör oavsett om det är rätt är att utöva konformitet, inte moral. Citat av Booker T. Washington:

“En lögn blir inte en sanning, ett fel blir inte ett rätt, och ondska blir inte dygd bara för att den accepteras av en majoritet.”

Exempelvis, samtidigt som människohandel existerar idag så betraktas det inte som en moralisk handling; den avfärdas av den överväldigande majoriteten av människor som omoraliskt på etisk grund. Det brukade dock bara normalt i alla samhällen, ofta i mycket stor omfattning. Saker som vi avfärdar omoraliskt brukade vara normalt. Det är vår plikt idag att identifiera vilka omoraliska fenomen som normaliserats, och avfärda dem.

#14

Jag gör mitt genom att bara skaffa ett barn. Det är bättre än att skaffa tre eller fyra.

Det är inte så att du antingen väljer att skaffa flera barn eller bara ett; alla har möjligheten att avstå helt. Givetvis så är det inte lika oetiskt att skaffa ett barn som det är att skaffa 2, 7, eller 10 barn, men du skaffar ju fortfarande det barnet. Moralen bakom att skaffa barn är inte relativ till något påhittat antal potentiella barn du skulle kunna ha. Oavsett om du bara planerade att ha ett barn eller 15 barn så är den etiska frågan om det där enda barnet densamma.

För att använda en analogi, hade det varit okej att misshandla/vanvårda ett barn för egen underhållning med hänvisning till argumentet att “Men jag misshandlade ju inte 15 barn”? Nej, självklart inte; det spelar ingen roll hur många dåliga handlingar du hade kunnat utgöra, varje enskild handling du utför bedöms självständigt, och du utreds i enlighet med detta. Denna ursäkt verkar avancerad i hopp om att den skall tas emot som en rimlig kompromiss (mellan de och vem, är frågan), men så är självklart inte fallet.

Vi måste också inse, att skaffa det där enda barnet innebär inte att bara skaffa ett enda barn. Det öppnar upp möjligheten till en blodslinje som sträcker sig utöver flera hundra generationer, som hade kunnat resultera i att tusentals nya människor sätts i existens; som varenda en av dem blivit påtvingad.

#15

Det är själviskt att inte ha barn. Du är säkert glad över att leva, varför skulle du neka någon annan den möjligheten?

Att inte fortplanta sig nekar ingen livet eftersom att den personen inte existerar, de beskådar inte jorden från något främmande rike och önskar att de levde, de existerar helt enkelt inte; om de inte existerar, hur kan de nekas något?

Det är fortplantning som är själviskt. Människor fortplantar sig inte för barnets skull - det icke-existande barnet tjänar inte på att komma till existens - de gör det för att fylla sina egna begär, och i samma veva så utsätter de någon annan för fara. Sannerligen är det den själviska handlingen, att ta dig rätten att skapa en helt ny varelse med behov att tillgodose och faror att undvika, bara för att du skall kunna tillfredställa ett begär eller uträtta ett behov som du har. Låt oss ta denna ursäkt till dess logiska slutsats. Om vi hade varit genuint omoraliska genom att inte fortplanta oss, hade vi då inte varit bundna av vår plikt att skaffa så många barn som möjligt (eller åtminstone så många som våra resurser räcker till)?

Faktumet att du eller jag kan vara glada över att leva just nu är sannolikt en kombination av vår biologiska drift att vilja fortsätta existera (för att sedan fortplanta oss, när vi talar evolution) och den lyckade situation vi befinner oss i där vi har ett tillräckligt bra liv (relativt sett) att ens tänka så.

#16

Det är bara din deprimerande världsbild, du måste se livet från den ljusa sidan.

Oavsett om det medvetet eller ej så duckar denna ursäkt de argument som finns för icke-fortplantning, och fokuserar istället på en potentiell partiskhet som du må ha (snarlikt den så kallade “genetic fallacy”). Ett argument bör bedömas utefter sina egna meriter, oberoende av eventuell partiskhet hos dess förespråkare; om deras partiskhet hade resulterat i att de framför ett felaktigt argument, så hade responsen på detta argument avslöjat detta oavsett.

Om vi ignorerar faktumet att fortplantning bokstavligen innebär att en människa påtvingar sin världsbild på någon annan (tänk om den inte har en lika positiv syn på existens som dennes förälder?), så bemöter vi ursäkten i sig självt. När det kommer till att “se livet från den ljusa sidan” så insinuerar detta att antinataliser inte har tagit hänsyn till någon av de njutningsfyllda (de “bra”) sakerna i livet, och att ifall de hade gjort det så hade inte livet varit en så hemsk upplevelse. Denna ursäkt missar fullständigt grundproblematiken. Ja, vi kan uppleva både goda och onda saker i livet, men poängen är att förespråkaren av detta argument inte har rätten att kasta tärningen åt någon annan, speciellt inte när det inte finns något att vinna på att ta den risken (de gynnas inte av att komma till existens); det är inte deras ensak skapa någon bara för att de känner för det.

#17

Om livet är så dåligt, varför begår du inte bara självmord?

Poängen som denna ursäkt missar är skillnaden mellan att förhindra någon från att komma till existens, och att radera någon från existens. Om någon, av vilken orsak som helst, kommer till existens, så ändras spelreglerna. Nu har de intressen, de har preferenser, de upplever. För alla som redan existerar, så borde vi försöka öka potentialen för deras potential till välmående, och minska risken för lidande. Givetvis så kommer vi inte lyckas göra detta helt perfekt, men det är värt att försöka göra allas tid på jorden så fri från lidande som möjligt. Detta betyder att om någon vill dö, om deras liv har nått en punkt där lidandet är så stort att befrielsen från existens vore det bättre alternativet, så är det deras val.

Det finns självfallet många praktiska orsaker (förrutom att helt enkelt vilja fortsätta leva) till att antinataliser vill fortsätta sina liv också: för att sprida kunskap om anti-fortplantningsetik och att upplysa om icke-mänskliga djurs moraliska rättigheter är bara två exempel.

Som ett sidospår så bör tilläggas att denna ursäkt faktiskt visar hur omoraliskt fortplantning faktiskt är. Här är en analogi som förklarar poängen väl:

Föreställ dig att du går hemåt en kväll, och ett par män stannar till, och trycker in dig i baksätet på en bil och kör iväg längs motorvägen. Skräckslagen och lidande så frågar du dem, “Varför gör ni detta? Vart för ni mig? Hur kan ni göra så här?” och det enda svaret du får är “Tycker du inte om det? Dörren är olåst. Om du inte tycker om det så kan du bara hoppa ut. Skyll inte på oss bara, vi tvingar dig inte att vara här - där är dörren, om vad vi gör verkligen är så hemskt, hoppa ut.”

#18

Försök inte att pracka på dina idéer på mig, det är mitt personliga val om jag fortplantar mig eller inte.

Denna ursäkt är intressant. Precis som det är varje människas personliga val ifall de skall gå till närmsta park och misshandla ett barn, eller att döda icke-mänskliga djur för att få mat, så är det tekniskt sett deras personliga val ifall de vill fortplanta sig eller inte. Detta är dock inte problemet, problemet är ifall det är etiskt eller inte; så frågan blir huruvida vi bör göra dessa saker.

Det är troligtvis så att förespråkaren av denna ursäkt använder termen “personligt val” på ett sätt som ligger utanför den moraliska sfären - som att välja vad ens favoritmusik är, eller vilken poesi man skall läsa - något som inte är kopplat till moral. Så är dock inte fallet; valet som gjorts har direkta följder för någon annan. Det är att kasta tärning med någon annans välbefinnande, och är således solklart innanför den moraliska sfären. Det räcker inte att bara säga att det är “ett personligt val” och sedan tro att man kan göra vad man vill. Du har makten att skapa en ny varelse, så du har en skyldighet att låta bli.

#19

Barn borde vara tacksamma över att de existerar.

När någon yttrar sig så här så vore det lämpligt att ställa ett par förtydligande frågor: “Vilka barn? De som utsätts för sexhandel? De som slits itu i terrorattentat? De som blir påkörda av en bil i ung ålder och lämnas med eftervarande smärtor? De som föds med depression?” Närhelst vi sätter en ny varelse i existens så sätter vi de i skottlinjen för alla dessa faror. Visst, skottet må missa målet, och vi kanske lyckas undvika alla dessa faror, men det var aldrig vår ensak att sätta de i den sitsen till att börja med. Även fast risken att de föds med en hemsk obotlig sjukdom är liten, varför skulle du ta den risken när det finns så många barn där ute som redan existerar och som är i behov av adoption?

Vi kastar tärning med deras välmående av en anledning: att tillfredsställa vår biologiska drift att fortplanta oss, och detta är inte något som barn borde vara tacksamma för. Om något så borde vi vara tacksamma för att våra barn inte ställer oss till svars oftare.

#20

Du borde egentligen lägga din tid på att hjälpa de som redan existerar, istället för denna galenskap om folk som inte ens existerar.

Det finns helt giltiga strider att ta för att förbättra livskvaliteten för de redan existerande - och de striderna borde tas - men vi bör inte ignorera det moraliska nödläget i att sätta nya varelser i existens; vi kan fokusera på båda samtidigt. Ge dig på vilket nutida problem du vill, undvik att ha barn, och uppmana inte andra till det.

Om du tänker efter så inser du att du skulle ha mer tid och resurser att ge dig på problemen du väljer om du inte fortplantar dig. Plus att om du inte fortplantar dig så hade det minskat antalet människor och icke-människor som potentiellt hade kunnat uppleva katastrofer och ohälsa såsom svält, torka, sjukdom, och så vidare.

Det är också så att en reduktion av de antalet människor som förs in i existens överlag kommer att frigöra resurser för de redan existerande. Att inte ha barn innebär att det kommer att vara färre konkurrenter om resurser; så dessa som vi försöker att hjälpa kommer sannolikt att ha mer resurser till sitt förfogande - och vi också, när det kommer till att hjälpa dem - som annars hade gått till de nyfödda.

#21

Du hade inte existerat och haft denna konversation om du aldrig föddes.

En knivskarp observation! Helt rätt, personen de talar med hade inte existerat om deras föräldrar aldrig satt dem i existens. Oavsett vad så har faktumet att deras föräldrar satte de i existens - och som resulterat i att de nu talar med vem som nu framför denna ursäkt - inget att komma med i frågan om huruvida valet de gjort var etiskt eller ej. Det är ett faktum att vi lever i ett samhälle vari natalism är normen, och det efterföljs utan närmare eftertanke. Vi är evolutionärt viktade att vilja fortplanta oss, och det är inte individens fel att dennes föräldrar helt okritiskt valt fortplantning.

Vad som också stämmer är att nu när personen som denna ursäkt presenteras till existerar, så är det bättre att ha så många diskussioner om fortplantningskritisk etik som möjligt (eller att delta i annan fortplantningskritisk aktivism) i ett försök att övertyga andra att avstå från reproduktion. Det handlar helt enkelt om att göra det bästa av en dålig situation, och att försöka göra något bra av den situation de givits. Konversationen som has med förespråkaren av denna ursäkt är en av dessa konversationer.

#22

Smärta är subjektivt. Vad du ser som lidande är inte nödvändigtvis detsamma för ditt barn.

För det mesta så tycks denna ursäkt vara ett sista tappert försök att rättfärdiga fortplantning genom ett påstående som inte är förankrat till verkligheten. Vad det försöker påstå är att trots att alla människor - och andra djur - har samma nervsystem och upplever smärta på ett liknande sätt (med undantag från de med en sällsynt genetisk abnormalitet), så kommer deras barn på något vis att uppleva smärta på ett nytt sätt som är totalt annorlunda från vår upplevelse, och att det vore irrationellt av oss att använda vår egen erfarenhet, forskning och vetenskap som referensmaterial. Antingen så kommer deras avkommas nervsystem att ta sig en helt annorlunda form, eller så kommer de uppleva “smärta” genom en helt annorlunda mekanism än genom nervsystemet.

Faktum är att vi har ingen bra anledning att anta att deras barn, eller någon ny varelse som kommer i existens för den delen, kommer att uppleva smärta annorlunda. Vi har ingen anledning att tro att de kommer födas med ett markant annorlunda nervsystem, eller någon ny anatomisk funktion som genererar en annan sorts smärta eller förändrar hur de upplever den. Den överväldigande mängden av bevismaterial talar för att de kommer födas precis som alla andra, med samma nervsystem som resten av oss har, och att de kommer att uppleva smärta på samma vis som resten av oss gör. Vi har givetvis olika emotionellt temperament och vi har olika preferenser, men vi alla delar det fundamentala: om du kapar min hand… så kommer jag att känna det, och det kommer att göra ont.

#23

Vem är du att tala om för mig vad jag skall göra?

Detta är egentligen en icke-poäng som människor - vare sig medvetet eller inte - använder i hopp om att bortförklara sitt eget ansvar i en moralisk fråga. Det handlar om att undvika att ställas till svars av någon annan, och att behöva försvara sina handlingar och idéer. En mördare, eller en våldtäktsman, eller en barnmisshandlare hade lika väl kunnat sagt “Vem är du att tala om för mig vad jag skall göra” som Michael Shermer sade:

“Det är inte längre acceptabelt att bara yttra dina moraliska övertygelser, du måste motivera dem, och måtte dessa motiveringar vara grundade i rationalitet och empirisk data, annars kommer de troligtvis att ignoreras och förkastas.”

Vi måste snabbt föra diskussionen tillbaka till grundfrågeställningen så att vi kan exponera förespråkaren till fler motargument om generell fortplantningskritik. Om diskussionen är inom räddning så hade fortsättningen kunnat se ut som följande:

“Jag beklagar ifall det verkar som att jag talar om för dig vad du skall göra, det gör jag inte. Vad jag försöker göra är att presentera ett tankesätt i frågan som du kanske inte hört förut. Jag förstår fullständigt ifall du känner obehag, de flesta som jag talat om detta med har känt att det är fullständigt främmande, men vad de kommit fram till efter en tids tänkande är att det går ihop logiskt. Vilken aspekt av antinatalism är det som du har mest svårt för just nu?”

Sedan så kan du föra de vidare i att tänka på något annat, och ni kan fortsätta diskussionen.

#24

But you will just be reincarnated. So if you don’t personally procreate it won’t change anything.

Låt oss anta, för argumentationens skull, att detta påstående stämmer, att reinkarnation är verkligt. Om reinkarnation är sanning, varför hade någon varit likgiltig inför att människor hamnar i existens gång på gång? Vi vet - och det är inte diskuterbart - att när någon kommer till existens så är deras välmående satt på spel. De valde inte detta, någon annan tvingade dem i denna sits, och de hade kunnat hamna i ett kort liv med outhärdligt lidande. Rimligtvis bör vi då, även inom reinkarnationens ramverk, försöka reducera antalet kännande medium vari varelser gång efter annan kan bli återsända till den köttkvarn vi kallar livet? Färre varelser kommer då att reinkarneras till existensen, och vi har således färre varelser att falla offer för barnmisshandel, eller någon med svår sjukdom, eller någon som dör av tidig svält.

Tupac Shakur sade:

“Min enda dödsskräck är att återfödas reinkarnerad.”

Det är inte klarlagt huruvida Tupac sade detta i egenskap av antinatalist, men det är ett citat som tydliggör poängen. Vem i hela världen hade önskat att någon konstant kastades in i existens, och att varje gång marschera rakt in i skottlinjen? Vi borde förhindra detta från att hända, och således reducera möjligheterna för kulorna att träffa sitt mål.

#25

Detta är en väldigt farlig idé! Du borde vara försiktig när du talar om den.

Det första vi borde inse är att antinatalistisk filosofi i sig självt inte är farligt. Tvärtom, det farliga är livet, och att sätta nytt medvetande i existens. Är icke-existerande varelser i fara? Nej, för de existerar inte i farans maktsfär. Att sätta nya varelser i existens - förblindad av optimistisk partiskhet - är vad som driver många av världens faror (exempelvis krig, sjukdom, våldtäkt osv.) och att skapa nya varelser att utsättas för dessa faror. Om det inte fanns någon att utsätta för faror så hade det inte längre varit farligt!

Med detta sagt så bör vi också inse att människor kan förvränga och manipulera filosofier till att förespråka ondska, och att detta kan hända även med antinatalism; detta motbevisar dock inte filosofin i sig självt. Historien talar om för oss att både godhjärtade och ondsinnade aktörer kan och har varit grund för enormt lidande samtidigt som de letts av principer och filosofier som varken kräver eller ens förespråkar förtryck och våld. Låt oss ta principen om jämlikhet som ett exempel. Majoriteten av oss ser denna princip som att alla, oberoende av kön, etnicitet, nationalitet osv. förtjänar samma rättigheter inför lagen. Samma princip kan förvrängas av totalitära krafter när de försöker att uppnå s.k. “equality of outcome”, vilket kan och har lett till extremt förtryckande regimer.

#26

Men vad händer med all konst och skönhet vi skapat i världen? Den kommer att gå förlorad!

Människan har skapat majestätiska byggnader, konstverk, musik och litteratur som vi finner vackert, men skönhet ligger i betraktarens öga. Det finns ingen objektivt “vacker” egenskap som saker kan ha, det är blott en perception av ting vi betraktar. Vi upplever njutning av specifika ljud, smaker, känslor och vyer, och vi borde omringa oss av dessa så länge vi lever. Men när vi väl har dött så kommer vi inte ha en begäran att uppleva dessa ting, precis som vi inte hade före vår födsel. Så ja, ifall människan inte längre existerar så innebär det att ingen kommer att uppskatta dessa fantastiska verk, men detta är ingen förlust. Vi hade en utmärkt möjlighet att uppleva dem när vi levde, och nu när ingen existerar så… kommer ingen att sakna dem.

Vi måste komma ihåg att det inte finns någon parallell verklighet där varelser väntar på att få komma till existens, lidandes varje sekund av att inte få bevittna dessa underbara skapelser. Det finns enbart icke-existens.

Tänk dessutom på varje ondska vi skapat. Varje gaskammare, varje bomb, varje pansarskott, varje kniv, varje slavskepp; existerar alla också tack vare människan. Det är viktigare att dessa saker inte existerar, än vad det är att konstverk existerar.

#27

Något är fel med dig. Du är bara avundsjuk för att du inte kan hitta någon som vill ha barn med dig.

Den som nyttjar denna ursäkt - vilket egentligen bara är ett personangrepp - kämpar troligtvis med att diskutera fortplantningsetik, eller åtminstone med att forma ett motargument till fortplantningskritiska argument.

Sanningen är den, att antinatalister är precis som alla andra, de har ett spann av kompetenser och preferenser när det kommer till dejting, relationer och sexuella relationer; det finns antinatalistiska incels (någon i ofrivilligt celibat) och det finns antinatalister som är fullständiga players (någon som bemästrar magin, så att säga). Detta personangrepp används sannolikt - dock troligen undermedvetet - i ett försök att skifta fokus från sakfrågan, och på en upplevt “brist” hos förmedlaren. Det är ett försök att ogiltigförklara och avfärda en person istället för att på ett intellektuellt vis avfärda dennes argument. Det är ett förutsägbart svar som påminner om Arthur Schopenhauers citat:

“All sanning passerar tre stadier. Först så är den förlöjligad. Sedan så är den våldsamt ifrågasatt. Till sist så betraktas den som uppenbar.”

Samtidigt som detta är ett intressant citat som sätter motståndarens svar i kontext, så hjälper den inte riktigt i stunden, så tillbaka till stunden. Denna “ursäkt” är ett personangrepp som saknar poäng, som inte bör tas på allvar. Ta det dock inte som en förolämpning. För att hålla konversationen produktiv så är det troligen bäst att skämta lite på sin egen bekostnad (eller på deras bekostnad, använd spelöga), skratta lite och bara fortsätt.

#28

Tycker du dock inte att bebisar är söta? De är underbara!

Det är sant, människan har utvecklats till att finna småbarn (för det mesta) söta eftersom att det innebär att vi är uppmärksamma till dem, och känner för att beskydda dem. Vi finner barn söta, men detta förminskar de dock inte till gulliga småbarn som vi kan sätta i existens som accessoarer till våra liv. Bara för att någon är söt och får oss att skratta och känna värme inombords så betyder det inte att de borde komma till existens. Söthet är en ytlig distraktion som tar uppmärksamhet från de betydande moraliska frågorna, och ännu mer från seriösa etiska frågor vi ställer oss själva om vår allas personliga ansvar när det kommer till att inte föra nya kännande varelser till existens.

En sista sak värt att notera är att en person kritisk till fortplantning inte nödvändigtvis är emot barn i sig. Många fortplantningskritiska människor tycker om barn, och de önskar givetvis barnen all lycka och glädje i livet.

#29

Du bara hatar barn, visst?

Inte på något vis innebär en persons fortplantningskritik att de skulle ha någon sorts förakt mot barn. Det bör också nämnas att det finns människor där ute som faktiskt hatar barn, och några av dessa råkar vara antinatalister. Men tänk på alla de människor som slår barn, ägnar sig åt människohandel med dem, spränger de… tror du verkligen att de alla är antinatalister? Eller ens en majoritet av dem? Jag tror inte det. Alla är individer, vissa antinatalister kanske älskar barn, andra hatar dem, och en del är likgiltiga. Det är inte vårt tycke eller misstycke till barn som talar om vårt ställningstagande till moralen kring fortplantning.

Antinatalismen som filosofi ämnar faktiskt åt att undvika att barn blir satta på spel, och inte blir satta i skottlinjen av sina föräldrar. Tänk på alla de risker och de resulterande fall av vanvård som barn utsätts för i världen. Hur många föräldrar överväger på riktigt deras barns framtida välmående (dock inte menat att de gjort ett etiskt val när de sedan förökat sig…det var det inte) när de väljer huruvida de bör fortplanta sig eller ej? Antinatalister är de som undviker risk, de som inte är villiga att spela tärning med en oskyldig individ som insats.

Sannerligen, om antinatalister faktiskt hatade barn, hade vi då inte velat sätta de i skottlinjen och sedan funnit glädje i deras lidande? Jag lyckas inte de det. Jag ser motsatsen.

#30

Det är meningslöst att diskutera detta eftersom att antinatalismen kommer att dö ut när antinatalisterna dör ut.

Det antagandet (eller åtminstone halv-antagandet) som denna ursäkt gör, är att idéer och etiska principer endast ärvs i en genetisk blodslinje; även fast detta antagande innehåller spår av sanning så är det för det mesta felaktigt. Spåret av sanning är att värderingar och principer kan passeras från förälder till barn (även fast detta inte garanteras), men detta är inte den mest effektiva och vanligaste mekanismen vari värderingar, principer och etiska uppfattningar förvärvas. De är för det mesta kommunicerade och förvärvas genom genom erfarenheter, i dialog samt i utsättandet av ny information (speciellt i och med internet). Om vi tar exemplet om djurrättsrörelsen: den överväldigande majoriteten av folket i denna rörelse kom att inse legitimiteten bakom djurs rättigheter genom att se en dokumentär, eller av att ha haft en konversation, eller genom en upplevelse, inte för att de föddes av föräldrar som stödjer djurs rättigheter.

Ja, rättvisekampanjer - såsom liberal feminism, människorätt - djurrätt - både då och nu, har kapacitet för dess medlemmar att delta i en långsam process av att föra vidare sina idéer till sina biologiska barn. Det förekommer dock att människor i den fortplantningskritiska rörelsen adopterar barn att ta hand om. På samma sätt som biologiska föräldrar kan försöka inspirera sina barns värderingar så kan vårdnadshavare till adopterade barn göra detsamma.

#31

Du behöver inte samtycke från någon för att sätta dem i existens. Det finns ingen där som kan ge eller undanhålla samtycke.

Denna ursäkt menar - eller åtminstone insinuerar - att det är okej att begå en handling som tydligt, direkt och omfattande kommer att påverka någon annan utan att få deras samtycke… även om det är fullständigt onödigt att göra det. Kort sagt så betyder det att skyldigheten att få samtycke försvinner när det saknas en mekanism att få samtycke genom.

Låt oss utforska fortplantning vad gäller samtycke. Om någon inte fortplantar sig så finns det ingen risk för skada för personen som annars hade blivit förd i existens. Om någon fortplantar sig, så blir hamnar varelsen som förs till existens i riskzonen för enorm skada (i många fall dessutom utom deras eller deras skapares kontroll) och i de flesta fall så kan de enbart lämna existensen (tacka nej) till ett högt pris (självmord - den överväldigande majoriteten av människor har inte tillgång till dödshjälp som tjänst). Om vi inte kan få samtycke från någon till att försätta dem i den sistnämnda situationen (det är omöjligt att gå samtycke från den ofödde), så borde vi inte välja en handling som kommer att resultera i att det påtvingas dem (speciellt när alternativet är helt riskfritt). Vi har alla friheten att sätta oss själva i riskzonen för enorm skada, men att sätta någon annan i riskzonen när det är meningslöst att göra det (och helt möjligt att undvika)... så är det inte vår frihet.

När det kommer till samtycke så är faktumet att någon inte existerar varken si eller så, vi vet att fortplantning (i handling) oundvikligen, direkt och markant, kommer att påverka dem och med det sagt så har du en skyldighet gentemot dem, oavsett om de står framför dig eller ej.

Plus att, låt oss vara ärliga här; människorna som använder denna ursäkt är precis samma sorts människor som kommer att ägna flera månader åt att förbereda sitt barns födsel, eftersom att de inser att de har skyldigheter gentemot personen trots att den inte ännu existerar.

#32

Du leker Gud när du avstår från att skaffa barn.

Vad innebär det att “leka Gud”? Vanligtvis så används denna fras när man talar om någon som använder sin makt till att kontrollera eller påverka andras liv, eller saker som inte berör denne; det finns två saker att säga här.

Först, ursäkten menar att det är dåligt att “leka Gud”. Varför är det så? Visst, det finns inblandning från en person eller grupp, in i någon annans angelägenheter som är monstruösa och totalt fel, men det finns andra som är mycket positiva. Låt oss tänka, om vi hade stött på en grupp människor som gått vilse i bergen och börjat svälta, hade vi “lekt Gud” om vi ger de mat och vatten? Borde vi “leka Gud”? Eller borde vi låta den svältprocess som redan börjat löpa till sitt naturliga slut? Vid det där laget så tycker jag att det är uppenbart, att “leka Gud” i sig självt inte är dåligt, det handlar om hur och när vi “leker Gud” som avgör om det är bra eller dåligt.

Som en andra poäng, låt oss anta att det är dåligt att “leka Gud” (som ursäkten hävdar). Det är isåfall fortplantning som är att “leka Gud”! Om någon inte fortplantar sig, hur kan de “leka Gud”? Det finns ingen att “leka Gud” med - det finns ingen parallell värld med ofödda barn som du nekar från att komma till existens. Fortplantning å andra sidan, är att göra det mest avgörande du kan göra mot någon - att skapa den. De bad dig aldrig att utöva denna makt över dem, det är inte ditt liv du skapar. Detta är att “leka Gud”, inte avhållsamhet från fortplantning.

#33

Du kommer aldrig stoppa alla från att ha barn.

För att vara rättvis till personen som framför detta argument, så kan det mycket väl stämma. Verkligheten är inte prydlig och ordningsam, och den existerar inte för att vara bekväm inför människans moraliska framsteg. Kanske har Pandoras ask öppnats och resulterat i en konsensus - som berör fortplantning - som inte fullt ut kan bemötas. Vi kanske aldrig - i egenskap av en fortplantningskritisk rörelse - lyckas nå vårt slutgiltiga mål (oavsett vad detta må vara - då det skiljer sig från person till person); men med allt detta sagt, så finns det två stora problem med denna ursäkt:

  1. Detta är inte en anledning att göra ingenting - Bara för att det kanske inte är möjligt att fullständigt bemöta ett problem så betyder det inte att vi borde ge upp utan att ens delvis försöka bemöta det. Om vi applicerar denna logik på en annan situation så ser vi det absurda i det; föreställ dig att någon säger “Nåväl, det kommer alltid att finnas svältande människor… vi kan inte utplåna det helt och hållet” som en anledning att inte göra något åt svält. Denna person hade (med rätta) blivit utskrattad.

  2. Detta är inte en anledning att aktivt bidra till problemet - Om ett problem inte kan bemötas fullständigt så är det inte skäl till att aktivt bidra till omfattningen och intensiteten av det. För att använda samma exempel som innan, om någon sade “Nåväl, det kommer alltid att finnas svältande människor… vi kan inte utplåna det helt och hållet” som en anledning (eller en ursäkt) till att medvetet sabba åtkomsten till mat för svältande människor. Återigen, denna person hade blivit utskrattad.

#34

Alla kan inte adoptera - det är dyrt!

Denna ursäkt innehåller en falsk dikotomi. Den antar att de för dig enda tillgängliga alternativen är att antingen adoption eller fortplantning, men så är inte fallet; du behöver inte uppfostra barn - du kan helt enkelt avstå från att ha barn. Även om du vill ha barn (och av någon anledning inte kan adoptera) så ger det dig inte rätten att reproducera. Denna “rationalisering” liknar det “rättfärdigandet” som vissa människor använder för att döda och äta andra kännande varelser: för att de inte vill äta (eller inte kan äta) ersättningsprodukter (exempelvis växtbaserat kött, växtbaserad mjölk). Ursäkta, men om du inte kan (eller vägrar) tillfredsställa dina begär på ett etiskt vis, så får de helt enkelt förbli otillfredsställda. Ja, det suger att vissa av våra begär inte kan uppfyllas, men världen är inte här för att göra oss lyckliga och vi måste inse att vi inte kan gå runt och utföra oetiska handlingar mot andra för att tillfredsställa oss själva. Självfallet så borde vi (antinatalister) inte vara oförstående i hur vi kommunicerar detta, men vi måste vara tydliga.

Men okej, låt oss bemöta ursäkten i sig: är det dyrare att adoptera ett barn? Samtidigt som det finns vissa kostnader som tycks vara exklusiva för biologiskt föräldraskap som exempelvis medicin- och matutgifter under graviditeten, och den finansiella börda som kan komma av födelsen i sig, så är det så att det säkraste svaret på denna fråga sannolikt beror på personens situation. Vilket adoptivsystem har de tillgång till? Vilka resurser har de redan till sitt förfogande? Hur ser deras livssituation ut? Uppfostrar de barnet med en partner? Kommer de att få statliga förmåner för att adoptera? Det kan vara meningslöst att ens försöka besvara denna fråga på ett empiriskt vis i ett samtal med någon, för du har sannolikt ingen aning i vilken utsträckning dessa faktorer inverkar på deras liv.

Det är förmodligen mer produktivt att hålla diskussionen på ett teoretiskt plan (som i första paragrafen i detta svar) och att inte gå vilse i en empirisk diskussion som knappt snuddar vid kärndiskussionen kring fortplantningens etik.

#35

Varför kan du bara avstå från barn själv? Du behöver inte vara en sådan predikant!

Detta är ingen värsting till ursäkt för fortplantning, utan snarare ett undermedvetet försök att undkomma ansvaret att kritiskt överväga de etiska följderna av fortplantning. Personen som frågar detta presenterats med argument/information/perspektiv som utmanar en fundamental del av dennes världsbild - att förökning är moraliskt neutralt eller rent av moraliskt - och menar att något som de sannolikt planerat att göra (skaffa barn) är omoraliskt.

Hur som helst, vad är anledningarna till att förespråka fortplantningskritisk etik? Anledningarna är samma som för vilken annan typ av moraliska framsteg som helst. Varför förespråka ett slaveriupphör (både mänsklig och icke-mänsklig)? Varför förespråka ett slut på segregationslagar? Anledningen till varför vi förespråkar är för att om vi inte gör det så kanske inga moraliska framsteg görs - och om de görs så kommer de sannolikt att ta längre tid. Icke-fortplantning är inte en god gärning i sig självt, det är en neutral icke-handling - den bara bidrar inte aktivt till ett problem (rätt många, ändå). Om vi faktiskt vill göra skillnad och bidra till framsteg så måste vi (där det är möjligt och praktiskt) aktivt sprida ett fortplantningskritiskt budskap.

Med det sagt, så lyfter denna fråga ett verkligt problem. Om någon nått punkten där de frågar detta, så går konversationen förmodligen inte så bra; detta lyfter frågan om effektivitet. Vi borde sprida ett fortplantningskritiskt budskap, men vi borde fundera på hur vi gör det. Den överväldigande majoriteten av människor ser redan det fortplantningskritiska budskapet som ett extremt sådant, så vi (som förespråkare) vill inte sprida det på ett vis som ökar risken att de bara totalt utestänger det. Hur vi förespråkar effektivt är dock en diskussion som vi borde ha med varandra som rörelse - inte något som en verk likt detta kan tala om för oss.

#36

Om människan utrotas så kommer någon annan civilisation eller art att uppstå någon annanstans efter att vi försvunnit.

Det stämmer, det kan finnas andra civilisationer eller kännande varelser där ute; och samtidigt som det finns en debatt att ta kring huruvida människan borde förlänga sin existens för att hjälpa till att lätta på de vilda djurens börda, så skulle en liknande debatt kring huruvida människan borde förlänga sin existens för att potentiellt kunna hjälpa utomjordliga etiska problem kunna has. Samtidigt som detta är en diskussion värd att ha, så tycks det finnas två stora skillnader mellan att bemöta problemen på denna planet kontra andra planeter: 1) vi vet att det finns lidande varelser här (detta är inte sant någon annanstans), och 2) det hade sannolikt krävts enormt många fler teknologiska framsteg (och därför även fler generationer) för att lyckas bemöta lidandet hos kännande utomjordiska varelser (ifall de ens existerar).

Hur som helst, låt oss bemöta denna ursäkts logik som den faktiskt är tänkt: ett rättfärdigande för fortplantning (utan bilden av att altruistiskt hjälpa andra). Denna logiska slutledning kokar praktiskt taget ner till: för att något händer, eller kan hända, någon annanstans eller i ett annat skede, så har jag rätt att göra det här och nu. Föreställ dig ifall denna logiska slutledning användes för något annat; föreställ dig ifall jag hade sagt “Varför skall jag sluta vanvårda det här barnet? Någon annan kommer ändå att vanvårda något annat barn, någon annanstans, i något annat skede.” Ja, kanske kommer någon annan person att begå samma felhandling som du, någon annanstans eller i något annat skede, men detta ger dig inte rätten att göra det nu. Att något händer långt härifrån befriar oss inte från skyldigheten att bemöta vad som sker här på hemmaplan.

#37

Livet är menat att ha både bra och dåliga sidor. Du kan inte uppskatta de bra sidorna av livet ifall det inte finns dåliga sidor!

Denna ursäkt tycks hävda att de negativa upplevelser vi har i livet är rättfärdigade att påtvinga någon (eller kanske inte alls dåliga) eftersom att de behövs för att uppleva de positiva aspekter vi upplever av livet. Vad den dock misslyckas med att inse är att ingen bett om dessa positiva upplevelser till att börja med. Om en icke-existerande “person” inte har något intresse av att uppleva positiva saker, varför är det då rätt att påtvinga de negativa upplevelser så att de kan ta del av dessa positiva upplevelser?

Vad denna ursäkt erkänner - och ändå ignorerar - är att livet är en omgång rysk roulette, spelat på en person av en annan. Ja, det finns positiva och negativa erfarenheter, men vem ger dig rätten att snurra på trumman och sätta revolverns mynning mot någon annans tinning? Och vad ger dig sedan rätten att försöka fly från det ansvar du har i att de lider, när du påstår att du bara “berikar deras positiva erfarenheter”. Detta är en bristfällig ursäkt som människor använder för att tillfredsställa sina behov genom att putta dem in i skottlinjen för potentiellt kolossala mängder lidande, för att sedan rycka på axlarna och påstå att de gjort personen en tjänst.

Livet är en serie av risker och uppoffringar kring välmående, men de är risker och uppoffringar som ingen bett om att få påtvingat sig. När du skaffar barn så skriver du under på något som garanterar lidande, men du skriver ändå under på det.

#38

Du kan inte påstå att livet är dåligt. Det är upp till var och en att avgöra om deras liv är värt att leva eller inte.

Denna ursäkt missar distinktionen mellan liv och fortplantning. Denna ursäkt hävdar egentligen att du inte kan vara säker på att livet är dåligt (eller inte värt att leva) eftersom att det är upp till individen att avgöra huruvida deras liv är värt att levas eller inte. Det stämmer att när någon väl lever så är det upp till de själva att avgöra ifall deras liv är värt att leva, men det är dock en helt annan fråga än den ifall vi borde fortplanta oss (och på så vis påbörja liv som skulle kunna vara ovärda att levas).

I fokus är etiken kring att skapa nya kännande liv (det finns såklart nyanser, men det är inte relevant just här). Det spelar egentligen ingen roll att vissa, kanske till och med de flesta människor subjektivt kommer bedöma att deras liv var värt att levas; låt oss generöst anta att 99% av människorna anser att deras liv är värt att levas. Givet att ingen behöver existera, och att varje individ vi sätter i existens hade kunnat vara en del av de 1% som - enligt deras subjektiva bedömning - anser att deras liv inte varit värt det (att det tvärtom varit hemskt), vilka är vi att stödja eller deltaga i det konstanta skapandet av nytt medvetande, när vi vet att en andel oundvikligen kommer att lida. Återigen, det spelar ingen roll att dessa människor utgör mindre än 1%, eftersom att ingen av de andra 99% behövde (eller ens ville) skapas… så hur rättfärdigar dessa den där ensamma procentens existens?


#39

Om vi slutar föröka oss så blir våra förfäders uppoffringar fram till nu meningslösa.

Denna ursäkt är intressant; den praktiskt taget menar att vi är skyldiga våra förfäder att upprätthålla mänsklighetens existens, för att de gick igenom tuffa tider för att upprätthålla den. Inledningsvis bör sägas, våra förfäder existerar inte längre - de är döda. På samma sätt som de inte vet att bilar och internet existerar, så kommer de inte ha någon aning vad som kommer att ske med mänskligheten, oavsett om den fortlöper eller ej.

Som andra punkt så hävdar ursäkten att vad våra förfäder gjort skulle vara någon nobel prestation. Självklart så har många historiska personer åstadkommit fantastiska saker och förbättrat livet för andra, och de bör definitivt att minnas för detta… men att upprätthålla mänskligheten är inte någon prestation. Miljarder människor (och miljardtals andra djur) har torterats och dött fram tills nu, bara så att vi kan stå som herre på täppan av kroppar och stoltsera ut att “beskåda, jag har en iPhone”. Vi befinner oss i en slumpmässig fas i mänsklighetens historia, allt vi åstadkommer genom fortplantning är fler behov där det inte hade behövts några. Visst, någon som föds nu lider förmodligen mindre än någon som föddes för 200 år sedan (även fast detta beror på många saker) och kanske blir deras behov fyllda i större grad, men dessa behov hade inte behövt existera från första början - det är meningslöst (och farligt, givet alla de inblandade riskerna).

Sist (men inte minst) så sätter vi människor redan utrotnings-press på vår egen art genom vår påverkan på jordens system (exempelvis antropogena klimatförändringar). Om personen som framförde denna ursäkt verkligen brydde sig om att propagera mänskligheten (för att deras förfäder offrade så mycket) så hade de väl ändå avstått från fortplantning för att minska deras avtryck på jordens ekosystem?

#40

Att inte skaffa barn är bara en trend. Den kommer sluta precis som alla andra trender, och folket kommer återgå till det normala igen.

Denna ursäkt är udda på så sätt att den inte riktigt är en ursäkt för fortplantning, utan mer ett sätt att förminska fortplantning som ett etiskt problem. Att förminska den fortplantningskritiska rörelsen till en trend - likt det senaste tv-spelet - är ett grundlöst personangrepp som hade kunnats (och har) riktas mot vilken annan seriös rörelse som helst (exempelvis liberal feminism, djurrätt).

Sannolikt så kommer personen som framför denna ursäkt inte ge några som helst bevis för påståendet, och som Christopher Hitchens sade:

“Det som kan hävdas utan bevis kan också avfärdas utan bevis.”

Men låt oss granska påståendet iallafall! Fortplantningskritiska idéer är inget nytt, de har funnits i över tusen år. Abū al-ʿAlāʾ al-Maʿarrī som ett exempel, var en fortplantningskritisk filosof som levde 973 - 1057. Ett av hans kanske mest kända citat lyder:

“Detta är min fars brott mot mig, vilket jag själv aldrig begått mot någon annan.”

Givet att fortplantningskritik har cirkulerat så pass länge, och att dess anhängare ökat mer på senare år så verkar det inte som att det är en trend; den verkar vara här för att stanna.

#41

Men jag vill ha mina barn med mig i himmelriket!

Samtidigt som denna ursäkt uppenbart bottnar i avsyn gentemot andra i jakt på sin egna lycka, så borde vi ändå bemöta människor med empati. Det är förståeligt att någon, ifall de tror att himmelriket existerar (hur det än ser ut), skulle vilja omge sig med människor de älskar. Vad de missar är att metoden (fortplantning) som de avser nyttja för att uppnå detta potentiellt kan resultera i kolossala mängder lidande på samma gång.

Vilket lidande? Tänk på alla de hemskheter som skulle kunna (och faktiskt gör) möta någon när de förs in i existens, för att inte tala om den teoretiskt möjliga evighet de kan spendera i helvetet (antagligen också en del av personens världsåskådning) om de inte följer reglerna. Tänk, bara för att tillfredsställa ditt begär så är du villig att möjliggöra för någon att eventuellt hamna i helvetet - den mest hemska plats som finns - samtidigt som i icke-existens så finns det ingen möjlighet för de att hamna där. Du sätter upp en rad ringar för de att hoppa igenom - där detaljerna kan skilja beroende på vilken religion personen har - för att (i värsta fall) undvika intensivt lidande, eller (i bästa fall) tillfredsställa ditt själviska begär. Ja, vi alla har begär, men vi måste inse att vi inte bara kan trampa på andra i vår strävan. Ibland så får ens begär helt enkelt förbli otillfredsställda.

Utöver allt detta så måste vi komma ihåg att ifall någon är så bundis med idén att vägleda någon längs denna “väg till himmelriket” så kan de alltid adoptera. I denna persons ögon så är det adopterade barnet redan i riskzonen för helvetet, så kan lika gärna vägleda detta barn längs “vägen till himmelriket” istället för att tvinga ett nytt barn på vägen, för ditt eget själviska begär. Varför skapa nya potentiella offer för helvetet (och lidande på jorden) när det redan finns potentiella offer som du kan rädda (åtminstone enligt deras världsåskådning)?

#42

Om vi inte förökar oss så kommer de andra människorna att dominera. Vi får inte låta det ske!

Denna ursäkt är lurig eftersom att den inte riktigt har sin grund i natalism, utan snarare i personens missaktning eller misstycke inför en annan grupp - fortplantning är snarare ett sätt mot det mål som är gruppdominans. Dessa grupper skulle kunna baseras på religion, nationalitet, utbildningsnivå, finansiell status, eller vad som helst, och det kan vara så att för att bemöta denna ursäkt så måste du bemöta den underliggande missaktningen. Trots detta så finns det ett par saker som kan sägas (för det mesta):

  1. Fortplantning är inte nödvändigt - De flesta grupper är frivilliga (exempelvis baserade på tankesätt, beteenden, hobbyer, osv.) och vi har på så vis kontroll över vårt deltagande. För dessa grupper så är det inte det enda, eller mest effektiva sättet att värva medlemmar genom att skapa biologiska barn. Tvärtom, att påverka redan existerande människor (istället för att skapa någon att sedan påverka denne) hade varit mer effektivt.

  2. Fortplantning är ingen garanti - Fortplantning ger ingen garanti att dina biologiska barn följer i dina fotspår när det kommer till deltagande i de flesta frivilliga grupperna.

  3. Adoption är ett bättre alternativ - Samtidigt som barn (eller någon annan) inte borde ses som pjäser eller verktyg i ett politiskt spel, så blir det inte logiskt att fortplanta sig, även om vi leker med tanken. Adoption kommer med samma osäkerhet som fortplantning (när det kommer till att påverka barnet), du har däremot som en bonus att du berövar barnet från inflytande från den andra gruppen (då du har mer kontroll över dennes miljö).

Det finns självfallet vissa grupper (exempelvis sådana som bygger på rastillhörighet) som du inte kan övertyga någon in eller ut ur - det hade krävts fortplantning för att värva nya medlemmar - och man hade faktiskt fått bemöta det misstycket i sig.

#43

How do you know that non-existence is better?

Denna ursäkt menar att för att vi enbart har kunskap om ett tillstånd (existens), och inte om alternativet (icke-existens), så är det därmed rimligt att sätta nya människor i existens eftersom att det finns en chans att vi då räddar dem från något mycket värre (icke-existens). Självklart kan denna ursäkt vändas om (oavsett kunskaps-hävdandet): det är rimligt att lämna varelser i icke-existens eftersom att det finns en chans att vi räddar de från något mycket värre (existens). Om vi återgår till ursäkten i sig självt, så tycks den hävda en av två saker, och vi kan hantera båda två:

  1. Icke-existens är dåligt i och med sig självt - Denna variant av ursäkten tycks förvirrad över vad icke-existens innebär. Icke-existens är helt enkelt avsaknad av något, och för att icke-existens skulle vara dåligt i och med sig självt så skulle det behöva vara icke-önskvärt när det upplevs. För att det skall upplevas så behövs dock någon som går igenom upplevelsen… men isåfall så hade detta inte längre varit icke-existens.

  2. Existens är jämförelsevis bättre än icke-existens - Låt oss jämföra existens och icke-existens. Man kan koka ner det till att existens har två nyckeldelar: saker du föredrar (bra saker) och saker du inte föredrar (dåliga saker). Icke-existens innehåller inte dåliga saker; detta är bra. Det har inte heller bra saker, men detta är inte något dåligt eftersom att du inte existerar för att begära/sakna dem. Icke-existens påtvingar ingen några behov eller begär, du kommer aldrig att vara sjuk eller otillfredställd; faktum är att alla dåliga ting bottnar i existens - icke-existens raderar allt det.

Som Tomas Ligotti sade:

“Icke-existens skadar ingen, existens skadar allihopa.”

Det finns en anledning till varför vi säger “vila i frid”... för att icke-existens är fridfullt.

#44

Antinatalism är anti-kvinnor och anti-feminism. Hur kan du säga åt en kvinna vad hon ska göra med sin egen kropp.

Denna ursäkt är egentligen “det är mitt personliga val”-ursäkten fast med en kvinnovinkel. Den menar att antinatalism säger åt kvinnor vad de skall göra med sina kroppar, och att vad en kvinna gör med sin kropp är ett personligt val.

För att hantera den första komponenten, så försöker antinatalism inte tala om för kvinnor vad de skall göra med sina kroppar, den försöker bara att få dem (och alla andra) att överväga de etiska innebörderna av ens handlingar (då specifikt kring fortplantning). Vad gäller den andra komponenten: ja, vad någon (oavsett kön) gör med sin kropp är deras personliga val, men när vi fortplantar oss så involverar vi någon annans kropp och det är där det etiska problemet kommer in i bilden. Det står dig fritt att göra vad du vill med din egen kropp, men att använda din kropp för att skapa någon annan och kasta tärning med deras liv är inte ett personligt val - det är att göra ett val åt någon annan, som därefter resulterar i en etisk granskning.

En annan poäng är att icke-fortplantning kan gynna kvinnor oproportionellt. I princip all börda faller på kvinnor när de är gravida, och sedan efter förlossningen (vare sig rätt eller fel) så faller även majoriteten av barnavård i kvinnornas händer. Utan ett barn så kan den tid och energi som hade gått åt att uppfostra dem, istället förvaltas av kvinnan till att göra vad hon tycker om - att ha ett barn dränerar autonomi och valmöjligheter från henne.

Till sist så är det värt att notera att det endast finns en riktig lösning på de problem som kvinnor tampas med: icke-existens. Att inte sätta nya personer i existens är att strypa åtkomsten till fler offer för lidande, diskriminering och kontroll som många tampas med i sin existens. Antinatalism visar således stöd för feminismen genom att förhindra nya offer från att existera i en värld som lider av de problem som feminismen konstant bemöter.

#45

Antinatalism är en religion och en sekt!

Detta är ingen ursäkt för fortplantning, utan snarare ett försök att diskreditera antinatalism i sig självt genom att få det att verka så extremt eller löjligt att den som stöter på fenomenet skall känna sig okej med att ignorera vad dess förespråkare har att säga (med andra ord, inte behöva konfrontera något som går emot deras världsbild).

En sak som skulle kunna få någon att göra detta hade helt enkelt kunna vara att tanken att fortplantning skulle vara oetiskt ligger så långt bortom deras ramverk av acceptabla idéer, men det skulle också kunna bero på att de tidigare stött på antinatalister som inte direkt lämnade det bästa intrycket. Så vad som då skulle kunna ha hänt är att antinatalister fått “religion” eller “sekt”-stämpeln i personens huvud, och att denna stämpel i personens huvud sedan förpestat dennes bild av filosofin självt.

En annan orsak är att människor anser att antinatalister vill kontrollera deras beteenden - likt hur många religioner kontrollerar dess följares beteenden. Självklart är detta inte fallet, åtminstone inte i högre utsträckning än vilken annan etisk princip som helst. Vad antinatalism ämnar åstadkomma för den enskilde, är att överväga de etiska följderna av vad de gör - förökar sig (eller stödjer det). Detta är likt alla andra etiska frågor: Är det okej att döda någon som irriterar dig? Är det okej att döda någon för tillfredsställelse? Är det okej att ha sex med någon även fast de säger nej? Att ställa dessa frågor skulle kunna betraktas som ett sätt att kontrollera någon annan, men egentligen så handlar det om att ifrågasätta det etiska i någons handlingar.

Den huvudsakliga väg som jag hade tagit när jag bemöter denna ursäkt hade varit att ställa frågor: Vilken aspekt av det hela är sektlikt? Buntar du samman enskilda antinatalisters beteende med filosofin i sig? Men för att vara ärlig så är det troligtvis bäst att bara få diskussionen på rätt spår igen, till de faktiska argumenten, eftersom att detta inte riktigt var en ursäkt till att börja med, utan snarare en innehållsfattig sörja.

#46

Om jag inte har barn, hur skall jag då leva vidare efter min död? Jag måste föra mina gener vidare så att mitt arv kan fortsätta.

Det första värt att notera i denna ursäkt är att den är extremt självisk - vilket jag tror att ingen av oss har för ambition att vara. En andra sak att notera är att skapandet av en ny person som ett sätt att bli ihågkommen förmodligen inte är det mest effektiva sättet att nå det målet.

Varför är det själviskt? Att vilja ha ett arv är i och sig självt inte själviskt (möjligtvis aningen egoistiskt), men att skapa någon för syftet att ha ett arv är det. När du skapar någon som ett medium för ditt arv så gör du också ditt arv (åtminstone delvis) beroende av dem, och ifall att utsätta någon för risker för att tjäna dina egna mål inte vore fel nog, så sätter detta även press på barnet att leva på ett sätt som passar dina förväntningar. Du har skapat någon som aldrig bad om att vara i centrum för ditt arv, och ändå så kommer de antingen att 1) lida av den emotionella börda som medföljer att leva upp till dina förväntningar, oavsett vad deras egna begär, eller 2) leva som de själva behagar - vilket, givet skillnaden mellan människor, sannolikt inte ligger i fullt samstånd med vad du anser lämpligt för ditt “arv”.

Notering: Trots att man inte bör se andra som ett sätt att nå dina egna mål - och att adoption borde handla om den adopterades behov - om någon bestämt sig för att deras arv skall leva vidare genom andra så behövs det ändå inte skapas någon. Adoption är ett alternativ.

Varför är det inte effektivt? De allra flesta människor skaffar barn, och trots detta så har de flesta människor, tids nog, glömts bort. På vilket sätt blir du mer ihågkommen (eller mindre glömd) än andra genom att skapa en annan människa? Även om ditt barn skulle åstadkomma fantastiska ting, minns vi kända människors föräldrar? Nej, inte riktigt - förutom ifall de är kända för något själva. Vad de flesta ihågkomna personer minns för är något som antingen förbättrar villkoren för andra, att de åstadkommit något extraordinärt, eller att de begått avskyvärdheter. Om du vill ha ett arv så är det förmodligen bättre att skapa det på egen hand genom att hjälpa andra, inte genom att skapa ytterligare en framtida bortglömd doldis.

#47

Du tänker alldeles för svartvitt; du är så absolut; du kan inte påstå att fortplantning är fel oavsett.

Som med vilken etisk fråga som helst, så finns det nyanser i etiken kring fortplantning. Om någon försöker att diskreditera förökningsmotstånd - som den ovan gör - genom att måla upp det som någon stel ideologi som är blind inför verklighetens nyanser, så har de antingen varit ouppmärksamma inför det vitt spridda tankesätten om ämnet, eller så har den enda antinatalisten de träffat varit en ideolog. Till saken hör dock att inte alla antinatalister är ideologer.

Att ens skumma genom fortplantningskritisk etik hade gett läsaren en uppskattning av den uppsjö av skiljaktigheter över detaljfrågor. Hur kan get generella motståndet mot fortplantning i och med sig självt vara “svartvitt” när det inte ens råder konsensus kring vad dessa svart respektive vitt faktiskt innebär? Hade de flesta fortplantningskritiska människor skapat en ny människa ifall det innebar slutet för lidande för alla andra… förmodligen; eller, om livet endast innehåll lycka och glädje utan något som helst lidande, hade det då varit okej att skapa någon? Vissa om inte väldigt många antinalister hade svarat ja. Vi lever dock inte i någon av de världarna, vi lever i en värld där lidande är här för att stanna, och allt vi åstadkommer när vi fortplantar oss är att slänga ytterligare en person i dess grepp - bara för att vi (som skapare) känner för det.

Dessutom så finns det oräkneligt många frågor vari många personer tar en ganska absolut ställning: kidnappning av barn, sexuellt våld, tortyr, för att nämna ett par exempel. Dessa människor beskylls inte för att vara för “svartvita”, men när det kommer till motstånd mot fortplantning så anses antinatalister vara “svartvita”. Det framstår som ett enkelt (dock troligen undermedvetet) sätt att avfärda något som faktiskt förtjänar mer uppmärksamhet.

#48

Livet är inte ett påbud, det är en möjlighet.

Det finns två saker att bemöta med denna ursäkt eftersom att den hävdar två saker: 1) livet är inte ett påbud, och 2) livet är en möjlighet.

Låt oss börja med huruvida livet är ett påbud eller inte. Vad är livet? Livet är en serie behov som vi, som medium för behov, måste tillgodose - annars lider vi av konsekvenserna av att inte tillgodose dem. Dessa behov (som mat, vatten, husrum, värme osv.) behöver allihop konstant omvårdnad, de kan inte gå ignorerade utan att vi svälter, dör av törst eller naturens element. Vi är medium som kontinuerligt söker och (med turen på vår sida) säkrar medel att tillfredsställa de behov vi har inbyggda som en del av vår natur. Detta är dock inte allt, inga av dessa behov kan tillfredsställas permanent, vi blir alltid hungriga igen, vi blir alltid törstiga igen, vi kommer alltid känna behov av nästa form av underhållning. Det slutar inte förrän döden befriar oss, och döden (trots att det innebär slutet på våra behov) är skrämmande i sig. Denna situation, detta pussel, är något vi bestämmer oss för att sätta andra i. Livet - en serie av behov som vi inte kan rymma ifrån, och som vi är otillräckligt utrustade för att tillgodose ordentligt - är helt solklart ett påbud.

Nu kikar vi på livet som en möjlighet. En möjlighet till vad? De flesta hade sagt “Att uppleva livets under!” - egentligen bra saker (saker som uppskattas när de upplevs). Det tycks inte logiskt att skapa någon så att de kan uppleva lycka som en “möjlighet”, eftersom den enda anledningen till varför de vill ha denna lycka ändå bottnar i deras kapacitet (och således begär) att uppleva den - som endast existerar till följd av deras skapelse. Är det logiskt att påstå att X är en möjlighet, när man samtidigt är anledningen till varför de behöver eller vill ha X till att börja med? Det verkar inte så.

#49

Lidande är inte alltid dåligt, många människor växer av sina dåliga erfarenheter.

Det kan inte förnekas att lidande kan resultera i personlig tillväxt, däremot så är den resulterande tillväxten inget rättfärdigande av lidandet i sig, inte heller gör den lidandet till något eftersträvansvärt.

Exempelvis så kan en illa behandlad person använda sin fruktansvärda upplevelse som drivkraft i grundandet av en ideell organisation, till för att hjälpa offer för diverse sorters illa behandling. Personen i fråga kan också uppleva starkt självförverkligande av att grunda denna ideella organisation och att hjälpa andra offer. Hade detta dock gjort den tidigare illa behandlingen till något rätt, eller till något bra i sig? Självklart inte. Den illa behandlingen hade fortfarande varit fel, en hemsk upplevelse för den utsatte, och det hade bara varit en väldig tur att offret lyckats vända sina erfarenheter till något som hjälper andra offer.

Är du fortfarande övertygad att lidandet hade varit rättfärdigat (eller ens något bra) i det fallet eller i andra fall? Kom ihåg att den person som du skulle kunna skapa inte är dig, och att denne sannolikt inte har identiska gränser, kapacitet, och toleransnivå. Vad ger någon rätten att sätta någon annan i en situation vari de garanterat kommer att uppleva enormt lidande (med andra ord, i existens)? Allt för att tillfredsställa sina egna begär; och för att sedan försöka “rättfärdiga” detta genom påståendet att det lidande de kommer behöva genomgå faktiskt inte är illa eftersom att de “kommer växa av det”. Lidande är lidande, oavsett vad som händer efteråt.

#50

Vi kan inte leva i en trygg bubbla av rädsla för vad som kan hända våra barn. Livet handlar om att ta risker!

Denna ursäkt menar att antinatalism sätter orimliga gränser på individens beteende - med syfte att minimera risken för skada - och att antinatalister vill att människor skall leva sina liv i konstant rädsla inför allt det dåliga i världen; båda dessa slutsatser är missförstådda. Antinatalism handlar inte om att minimera risken för de redan existerande (alltså de som skulle befinna sig i konstant rädsla), utan den handlar bara om att inte skapa nya varelser, och att på så vis undvika att de riskerar skada från allra första början.

När vi väl existerar så måste vi acceptera faktumet att dåliga saker kommer hända; det är upp till oss som individer och kollektiv att navigera oss genom verkligheten, att balansera våra intressen mot andras, och att förhindra risk så gott vi kan. Att dock skapa någon annan, är att skapa ett helt nytt medvetande som inte behövde utsättas för några risker till att börja med, men som nu tvingas navigera sig genom samma labyrint av potentiellt och garanterat lidande som alla oss andra. Lev ditt liv så väl det bara går (vilket troligtvis görs bäst utanför den trygga bubblan), ta vilka risker du vill, uppfyll dig själv så mycket det bara går, kasta dock inte tärning med andra människors välmående. Icke-existens känner inget behov av den lycka som kan upplevas när en varelse väl existerar, så varför skapa en varelse för att låta den ta risken i jakten på denna lycka (särskilt då kapaciteten till lycka är bunden till kapaciteten till lidande [därav risken])?

Människor må tro att ett antinatalistiskt hållningssätt innebär att “leva i en trygg bubbla” eftersom att det ses som orimligt begränsande på en individs beteende (att inte fortplanta sig) för att undvika lidande hos andra. Kanske existerar denna bild för att människor anser sig ha rätten att skapa någon annan - för att det är så oerhört normaliserat - så de anser att antinatalism berövar de något. Vad som dock är mer orimligt är den totala vårdslöshet många människor (kanske till och med de flesta) uppvisar då de fortplantar sig; som Peter Wessel Zapffe sade:

“Ett mynt granskas, och ges till tiggaren enbart efter ett noggrant övervägande, samtidigt som ett barn slungas ut i universums grymhet utan någon som helst eftertanke.”

#51

När vi väl kan garantera netto-positiva liv så blir det väl okej att skapa nya människor, och att således öka den totala mängden lycka i universum?

Denna ursäkt erkänner att samtidens (eller de facto) livsomständigheter inte uppfyller de kriterier som förespråkaren anser “bra”; de kan dock förespråka det med antagandet att människan kommer att fortsätta att föröka sig, oavsett etisk problematik, och nå den punkt vari fortplantning skulle betraktas som “bra” - enligt förespråkaren. Med detta i beaktande, låt oss fortsätta.

Denna ursäkt tycks inte erkänna att välmående (oavsett definition) är bra eftersom att det eftertraktas av en kännande varelse när den upplever det. Två nyckelkrav för att välmående är något bra är: 1) en existerande varelse, och 2) att den varelsen har förmågan att subjektivt uppleva. Det finns ingen central, kosmologisk terminal vari välmående gror, processeras eller beräknas, det upplevs subjektivt av varje enskilda kännande varelse. Så, för vem är denna ökning av totalt generellt välmående bra för? Självklart så är tillskott i någons välmående bra för dem, men icke-existens (vilket är vad som finns innan en varelse skapas) uppfyller inte någon av nyckelkraven. För att någon skall gynnas av ett ökat generellt välmående så måste de redan existera, så det verkar meningslöst att skapa nya människor i syfte att de skall kunna uppleva något som de bara behöver/begär när de väl skapats. Det hade varit detsamma som att skapa någon så att de kan ha en härlig pension - innan de existerade så hade de inget behov av en pension, än mindre en härlig sådan. All denna energi - att skapa nya kännande varelser så att de kan uppleva välmående - verkar ännu mer missriktad när samma energi hade kunnat gå åt att förbättra livet för de redan existerande (som faktiskt vill ha en ökad livskvalitet).

Något värt att notera är att om någon genuint trodde att skapandet av nya människor att uppleva välmående var moraliskt bra, så hade de också insett att investera enorma mängder tid, pengar och resurser åt att uppfostra ett eller ett par biologiska barn hade varit ett ineffektivt sätt att åstadkomma detta, och att det kommer med stora möjlighetskostnader. Istället hade de väl försökt att påverka andra till att skaffa barn, och på vis outsource:at denna resurskrävande uppgift till människor som är villiga att fortplanta sig. De hade kunnat åstadkomma detta genom volontärarbete, donera pengar till natalistiska välgörenheter, lobba för natalistiska regeringsdirektiv, eller kanske till och med grunda sin egna natalistiska tankesmedja. Givet att de flesta människor som framför denna ursäkt inte kommer att ägna sig åt dessa saker - eller ens överväga dem - talar dock för att det istället rör sig om en “altruistisk” täckmantel för att de skall kunna tillfredsställa sitt eget själviska begär att skapa en ny människa.

#52

Vi måste fortplanta oss för att försäkra oss att vilda djurs lidande inte ökar.

Denna ursäkt har sannolikt sin grund i en genuin omtanke för andras lidande. Det finns dock ett par problem som bör noteras.

Först och främst så presenterar den en falsk dikotomi, att antingen 1) människor fortsätter att fortplanta sig (eller till och med fortplantar sig ännu mer), eller 2) att vilda djurs lidande ökar (kanske även intensiteten av lidandet) i dess frånvaro; men dessa är inte de två enda möjligheterna. Även om vi för argumentationens skull accepterar - eftersom det inte är uppenbart att det alltid stämmer - att platser som ockuperas av mänsklig aktivitet innehåller och genererar mindre (icke-mänskligt och mänskligt) lidande, så är det inte klarlagt att denna aktivitet i stort måste bero på fortplantning. Med Homo sapiens konstant ökande teknologiska kapacitet och kunskap i åtanke, så krävs inte mycket fantasi att föreställa sig att man kan lösa gåtan om vilda djurs lidande utan att använda människor av kött och blod för att lyckas med det.

Notering: Det är en pågående diskussion inom antinatalistiska (och andra) cirklar kring huruvida mänskligheten måste existera i ett mindre antal för att säkra den pågående minskningen av vilda djurs (och andra sorters) lidande. Detta hade krävt någon grad av fortplantning, men inget i närheten av den grad vi har idag, och det är inte relevant som ett argument för fortplantning förrän ett sådant skede eventuellt nås.

Som andra punkt, även om vi ser fortplantning som ett sätt att reducera vilda djurs lidande, så är det ett väldigt trubbigt instrument. Ta det lidandet som krävs att upprätthålla ett mänskligt liv, addera det meningslösa lidande som medvetet läggs på andra av denna människan, och överväg sedan lidandet som individen själv upplever; verkar inte detta som en enorm omväg att ta för att reducera lidande? Givetvis är det så att bruk av icke-kännande organismer, verktyg och objekt för att minska lidandet hos andra kännande varelser hade varit mer logiskt? (Även fast vi inte effektivt kan åstadkomma detta just nu, är det inte värt att fokusera på att utveckla dessa, istället för att komma på ursäkter till fortplantning?) Och sist till denna punkt, användandet av kännande varelser till något syfte överhuvudtaget bör anses mycket tvivelaktigt och det borde överlag inte uppmuntras.

Till sist, som tidigare nämnt, så är denna ursäkt inte universellt applicerbar. Den går inte att applicera exempelvis på platser där det inte finns - eller finns väldigt lite - vilda djurs lidande. Att skapa byar på platser som inte kan bebos av - eller kan bebos av väldigt få - vilda djur. Att skapa byar på platser som inte kan bebos av mycket kännande liv (såsom öknen, antarktis eller ute i rymden) hade motverkat de mål som ursäktens förespråkare hoppas åstadkomma: att minska lidande, eftersom att de nya byarna hade skapat lidande där det inte tidigare fanns, eller mer lidande där det tidigare endast fanns lite.

#53

Du kan inte döma fortplantning, det är bara ett av de sätt som energi flyttas genom universum från icke-liv till liv, och tillbaka.

Denna ursäkt är något ovanligt, men det händer att den läggs fram. Anledningen är ovanlig för att den betraktar fortplantning genom en väldigt specifik lins - energiflödeslinsen - som inte tycks bringa relevans till någon meningsfull diskussion om ämnet. När det kommer till antinatalism så är diskussionen kring skapandet av nya människor en etisk sådan. Om någon vill dissekera fortplantning i beståndsdelar om biologi, kemi och fysik som tillsammans utgör dess helhet så står det dem fritt att göra det, men detta är knappast relevant till de diskussioner som antinatalister försöker att föra.

En annan sak värt att poängtera är att ifall vi definierar energiflöde som något bortom moraliskt dömande, hade detta då inte även stoppat oss från att moraliskt döma ut vilken handling som helst? Varje handling (oavsett om vi betraktar den som etisk eller ej) rör sig om ett energiflöde eftersom att varje handling kräver arbete, och arbete förutsätter energi. Vill ursäktens förespråkare verkligen frånsäga sig sin egen rätt att kritisera jordens våldtäktsmän, misshandlare och mördare? Vill de även frånsäga sig sin rätt att moraliskt döma ut någon som även felbehandlar dem? Hade inte vilken handling som helst som drabbar offret bara varit “ett annat energiflöde”?

#54

Du vet inte ifall det gör mer skada än nytta att skapa nytt medvetande, så du borde vara agnostiker i frågan om det är bra eller dåligt att skapa medvetande.

Människor som framför denna ursäkt talar oftast inte filantropiskt. Oftast tvivlar de kring huruvida fördelarna kring fortplantning - både filantropiska (som vissa betraktar dem) eller misantropiska (exempelvis fördelar till familj och vänner, bidragande till samhället, förflyttandet av vilda djurs lidande) - på något vis överväger nackdelarna - både filantropiska (personen kommer lida och dö) och misantropiska (lidande skapat hos andra) sådana. De kommer till slutsatsen att trots allt som tas i beaktande, så vet de inte ifall att skapa någon kommer att ha mest fördelar eller nackdelar, så de håller sig neutrala - dömer inte någon åt något håll (alltså, om de förökar sig eller ej).

Denna sorts etiska agnosticism - att avvakta moraliskt utdömande till att alla korten ligger på bordet kring vilka konsekvenser en handling har - kanske inte verkar så orimligt till en början, men tankesättet kan förlama praktisk etik. Låt oss applicera det till något som många av dess förespråkare (med rätta) tycks bry sig om: Dödandet av icke-mänskliga kännande varelser. Kor exempelvis, kräver enorma mängder mark när de skall beta fritt. Denna mark hade i andra fall bebotts av vilda djur som lider. Hade slakten av dessa kor idag varit något som vi borde hålla oss moraliskt neutrala inför? Borde vi ta ett steg tillbaka och låta en frivillig sticka en kniv i detta kännande djur utan att ett moraliskt avfärdande? Tänk om korna hade långa, lyckliga liv, och att deras död var snabb? Och tänk ifall de pengar som tjänats på försäljningen av kornas lik gått till att understödja nästa generation av kalvar? Tänk på alla dessa vilddjurs lidande som placeras om.

Uppenbarligen så kan vi se vissa handlingar som oetiska om vi påstår att vi bryr oss om lidande. Istället för att låta denna nivå av moralisk agnosticism ha en sådan effekt på etik, så kan vi göra ett gott försök att inte begå de handlingar som vi betraktar som fel i och med sig självt, inklusive när det gäller att befria andra från lidande. På samma sätt som vi inte måste slakta kor för att förhindra vilda djurs lidande, så borde det vara uppenbart att vi inte behöver skapa nytt medvetande för att lätta på det lidande som de existerande möter - vi kan prioritera andra metoder.

Denna etiska agnosticism grundar sig med all sannolikhet i det faktum att personen som framför den inte anser att fortplantning är en handling som direkt, undantagslöst, och markant skadar en annan person, och som resulterar i deras död. Detta är vad som borde bemötas.

#55

Det handlar inte bara om barnet! Att skaffa barn gynnar andra och förbättrar samhället.

Det går inte att förneka att skapandet av en ny person kan ha fördelar för andra människor och för samhället. De som skapade personen i fråga kan ofta finna en enorm känsla av mening och uppfyllelse i att ha skapat en ny person; de kan också gynnas av personens stöd - fysiskt, ekonomiskt, och övrigt - på äldre dar. De som inte skapade personen kan också dra nytta av deras skapelse genom den känsla av mening de kan få genom de relationer de har med personen, men också mer indirekt genom tillgångar, institutioner och andra strukturer (exempelvis en språkskola, sjukvårdssystemet) som personen som skapas kanske bidrar till.

Den relevanta frågan är dock, rättfärdigar dessa fördelar skapandet av någon (som kommer att lida och dö)? Är vi okej med att använda en annan kännande varelse som ett medel att nå våra egna framgångar (speciellt när de inte har något val i frågan)? Och om vi i dagsläget använder kännande varelser som medel, borde vi inte försöka att distansera oss från detta istället för att upprätthålla det? Är vi okej med att påtvinga någon annan det lidandet och döden (speciellt en oskyldig och sårbar person) för att nå våra personliga mål?

Sanningen är att vi lever i en värld vari människor inte alltid behöver stå till svars för de etiska konsekvenserna av sina handlingar. Oftast går de obemärkt förbi på grund av samhällets ignorans och apati, vilket för det mesta är uppbyggt på så vis att de flesta inte ens känner till dessa frågors existens.

#56

Att vara emot fortplantning innebär att du måste vara okej med att döda människor som sover eller ligger i koma.

Denna ursäkt (som snarare är en kritik av antinatalism) påstår inte att antinatalister aktivt vill ha ihjäl människor som befinner sig i koma, men att vara emot skapandet av nytt kännande liv logiskt betyder att du stödjer dödandet av kännande liv som tillfälligt befinner sig i ett tillstånd av medvetslöshet (exempelvis då någon sover eller befinner sig i koma). Detta är en misstolkning. Samtidigt som vissa människor som råkar vara antinatalister har olika syn på döden, så finns det inget specifikt synsätt som som antinatalism logiskt leder en till. Innan du svarar så kan det löna sig att fråga personen ifall denne tror att antinatalism innebär att man har denna syn på döden. När du bestämmer dig för att svara så kan det dock vara vettigt att känna till följande.

För att bemöta detta så måste vi gå tillbaka till antinatalismens grundläggande principer. Det finns två nyckelprinciper som kan påstås tala kritiskt om skapandet av kännande liv: 1) att inte direkt, omfattande och uppenbart påtvinga andra lidande där det går att undvika, och 2) att inte göra onödiga val som riskerar direkt, uppenbart och omfattande skada gentemot andra utan deras samtycke. Att avsluta ett kännande liv, även om de befinner sig i dispositionella tillstånd, bryter mot båda dessa principer. Att vara död utsätter ingen för potentiellt lidande, men processen att dö, att vara döende, gör det. Att döda någon är att påtvinga någon dödsprocessen (galet va?). Oavsett hur du definierar skada, eller om du ser döden själv som skada, så innebär dödandet av någon annan att du utsätter de för potentiell skada, och att det är en situation som vi bestämmer oss för att försätta dem i. Det råder skilda uppfattningar om vilken grad av medvetande och perception människor i dessa tillstånd har, och det debatteras fortfarande huruvida de har begär som kan motverkas. Inget av detta är jämförbart med icke-existens; innan människor skapas så befinner de sig inte i någon sorts väntande tillstånd av existens, det finns enbart icke-existens.

Värt att notera är även att människor, även i dispositionellt medvetna tillstånd, har moraliska skyldigheter gentemot andra. En person i koma eller i sömn kan ha barn, och att ha ihjäl denna person hade garanterat att denne aldrig kan fullfölja sina skyldigheter. De kan också ha ett pågående projekt som hade gynnat och lättat på bördan för andra; dessa blir sannolikt då aldrig fullföljda heller, såvida ingen annan axlar ansvaret att fullfölja dem.

#57

Människor är tuffare än du tror, de kan motstå lidandet och njuta av livet fördelar.

Ja, människor kan vara tuffa. Många människor kommer att nå livet slut efter att ha genomgått en drös med svårigheter i sina liv, och ändå dra slutsatsen att livet “inte var så dåligt”. Problemet är att ingen av oss någonsin fick valet att utsätta oss för dessa svårigheter. Bör vi verkligen utsätta människor för svårigheter som de aldrig bett om att få gå igenom (speciellt när vi gör det bara för att fullfölja våra egna preferenser)? Man kan tycka att människor är tuffa, men det innebär inte att personen de skapar kommer att vara det. Låt oss dock anta att de är det, blir det då rättfärdigat att utsätta de för (eller risken att utsättas för) dessa svårigheter till att börja med, bara för att de klarar sig genom tuffa tider?

Vad denna ursäkt verkligen kokar ner till är att en person utsätter en annan person - som de inte känner eller har erfarenhet med (eftersom de inte existerar, men kommer göra det ifall personen fortplantar sig) - i en situation vari de kommer att ta enorm skada och sedan dö, och sedan rättfärdiga det med “Jag tror de kan hantera det.” Allt för att denna person skall uppleva “fördelarna”... saker som de inte begärde, eller ens hade kapacitet att begära, eftersom att det inte fanns någon innan som ens kunde uppleva dessa begär.

#58

Varför behöver jag göra en uppoffring och ge upp så mycket av mitt liv för att förhindra någon annans lidande?

I sin egocentrism så förväxlar denna ursäkt skillnaden mellan att förhindra lidande och att skapa lidande. Icke-fortplantning motverkar inte lidande, det låter bli att ens skapa det. Förvirringen grundar sig i antagandet att skapandet av nya människor är en icke-handling. Många av oss har uppfostrats med detta tankesätt, men det är egentligen det motsatta som stämmer. Att inte skapa en ny människa är en icke-handling, att skapa någon är en positiv (dock givetvis inte i moralisk bemärkelse) handling. Genom detta nya synsätt kan vi nu förstå att icke-skapandet av en person inte motverkar lidande, det låter helt enkelt bli att ens skapa lidande (eftersom att lidandet inte ens hade existerat ifall vi inte begick den fysiska handlingen). (För att motverka lidande så hade vi behövt gå emellan och stoppa lidande som hade skett ifall vi inte hade agerat.) I en analogi, om jag var en person som inte mobbar mina arbetskamrater, så vore det märkligt av mig att påstå att jag “motverkar lidande” genom att inte mobba någon; det korrekta sättet att lägga fram det - precis som när det gäller att inte skapa människor - hade varit att mitt icke-mobbande av andra bara inte skapar lidande.

En annan del av denna ursäkt som behöver bemötas är idén att icke-fortplantning skulle vara en uppoffring. Samtidigt som vi kan vara empatiska och förstå att något (exempelvis biologisk avkomma) är något som personen centrerat sitt liv kring kanske glider ifrån dem, så måste vi ändå stå fast vid vår sak. Icke-fortplantning bör inte ses som en uppoffring. Exempelvis så hade det inte betraktas som en “uppoffring” att inte agera på sin sexuella drift när den andra personen inte samtycker till handlingarna. Olyckligtvis för personen så blir inte begäret tillfredsställt, men faktum är att begäret (i detta exempel) endast hade kunnat uppfyllas på ett oetiskt vis - och då får begäret helt enkelt gå otillfredsställt; men det finns goda nyheter! Om någon är så inne på idén att uppfostra avkomma så finns alltid det “näst bästa” alternativet (utifrån perspektivet hos den som vill skapa en helt ny person): adoption. Det finns miljontals barn (även icke-mänskliga djur) världen över som har blivit skapade men som ändå inte har stabila vårdnadshavare.

#59

Du är bara en svag person som inte kan hantera livet och försöker hindra oss starka människor från att lyckas.

Denna ursäkt är ingen ursäkt, det är en förolämpning som egentligen förtjänar att ignoreras, men när vi nu ändå sysslar med att bemöta andras svar på antinatalism…

Antagligen så är inte “svag” i denna kontext ämnad att tala om fysisk styrka, utan snarare om emotionell eller psykisk styrka som någon kan ha för att stå emot livets svårigheter. Med denna, eller någon annan standard, så är antinatalister inte kategoriskt svaga. Det finns vissa antinatalister som är svaga, men andra är väldigt starka - just för att antinatalister existerar på ett spektrum av styrka. (Dessutom så hade framföraren av denna ursäkt kunnat skapa avkomma som är “svag” i deras ögon - tänkte de inte på detta innan de förökade sig?) Om vi tar en titt på innehållet av vad antinatalister säger, så belyser de ofta de hårda, orättvisa och hemska saker som kan hända människor. Att ofta tänka på och tala om dessa frågor kan vara tufft, och det kräver en viss styrka att klara av att göra det. Lägg också till den konstanta påminnelsen som antinatalister tampas med varje gång en vän glatt säger “Jag är gravid.” I denna aspekt är antinatalister tuffa, men återigen så existerar allt detta på ett spektrum precis som för vem som helst, antinatalist eller ej.

Något annat värt att notera är att många antinatalister faktiskt ville skapa barn innan deras tankar ändrades, även fast de tidigare baserat sina liv kring det. Att ha förmågan att ta in ny information som går emot din världsbild, att erkänna att man haft fel, och att ändra sina framtida beteenden för att kontra så starka begär kan vara väldigt tufft.

#60

Varför fokuserar du inte på att förhindra fattiga från att föröka sig? De har massvis med barn, vi rika har färre barn!

Denna ursäkts förespråkare kanske hoppas på att den verkar som en “pragmatisk” lösning, men det är troligtvis säkert att anta att det egentligen rör sig om ett försök att skifta fokus från sina individuella handlingar och ansvar, och istället rikta blicken mot människor långt borta.

Notering: Det är värt att understryka att antinatalismen motsätter sig skapandet av kännande liv, inte bara kännande liv som ingår i en viss särart (Homo sapiens) - vare sig det handlar om en religiöst, ekonomiskt, rasligt (osv.) definierad sådan.

Angående ämnet i sig, så är det möjligt att personen som framför ursäkten gör det under föråldrade stereotyper som inte känner till samtida empirisk fakta om demografi (studien om mänskliga populationer - inklusive dess fruktsamhet). När någon hänvisar till “fattiga” så kanske deras modell för detta i termer av population menar medelinkomstländer med stora populationer som Indien, Bangladesh och Kina, men den snittliga fruktsamheten för dessa länder är 2.18, 1.99 och 1.7, för respektive land [1]; faktum är att Kinas fruktsamhet är lägre än i Storbritannien och USA [1]. Så innan vi pekar finger så kan det vara smart att först stämma av den empiriska faktan om den population som vi pekar på.

Trots att den populära förståelsen för vårt samtida demografiska landskap kan vara föråldrad, så avfärdar detta icke det faktum att det finns länder eller regioner i världen vari den snittliga fruktsamheten är avsevärt mycket högre än det globala snittet; dessa länder tenderar att vara låginkomstländer på Afrikas kontinent [1]. Vi borde inte gömma oss för detta faktum, men vi borde förtydliga att demonisering av dessa populationer varken är etiskt eller lämpligt. Orsakerna till denna högre fruktsamhet kan variera stort - från spädbarnsdödlighet till brist på tillgång till preventivmedel - och genom att se dessa så kan vi kollektivt stödja politiska avsikter eller kampanjer som bemöter dem, och på så vis hjälpa till att sänka fruktsamheten i dessa områden.

Samtidigt som demografi är ett intressant diskussionsämne så är det för det mesta en distraktion från de etiska skyldigheter personen har. Om denna person (indirekt) vill använda andras lidande som ett rättfärdigande till att föröka sig själv så får denne tänka om och komma med en annan ursäkt.

Previous

Spanish
Next

Turkish